Recension – Evil Dead

År: 2013

Regi: Fede Alvarez

Skådespelare: Jane Levy, Shiloh Fernandez, Lou Taylor Pucci, Jessica Lucas, Elizabeth Blackmore

evil_dead

Fem ungdomar träffas i en liten stuga i skogen. En i gruppen, Mia (Jane Levy), är beroende av droger och det är tänkt att vistelsen ska fungera som avvänjning för henne. Ganska snart hittar de en mystisk bok i källaren som någon givetvis öppnar och läser högt ur. Och då brakar helvetet loss…

Ja, det är alltså dags för ännu en remake av en gammal skräckklassiker. Nu är det Sam Raimis kultfilm från 1981 som dammas av och moderniseras. Raimi har faktiskt själv varit med och medproducerat den här nyinspelningen, vilket fått många att hoppas på att filmen åtminstone ska utmärka sig något bland alla de skräckremakes som gjorts.

Om vi börjar med det positiva så är den faktiskt bättre än många av senare års kopior. Den är ganska så snygg och välgjord och försöker åtminstone ändra en del jämfört med originalet. Bruce Campbells kulthjälte Ash finns inte med, bakgrunden är något ändrad och många händelser är helt annorlunda. Detta är ett stort plus i mina ögon, då karbonkopiering av gamla filmer är bland de tråkigaste man kan se.

Men såklart är allt inte så bra som det låter. Om man ska gå över till mina invändningar istället finns det en hel del av dom också. Till och börja med är karaktärerna ganska så tråkiga och intetsägande, det är främst Jane Levy som Mia (och i viss mån Lou Taylor Pucci som Eric) som åtminstone sticker ut något. Detta bidrar ju tyvärr till att man inte bryr sig så mycket om karaktärerna. Visst hejar man på dom i slutändan men inte så mycket som man hade velat. Dessvärre så hakar filmen också på den så kallade torture porn-trenden (kort sammanfattat så är det ett begrepp för när en film innehåller mycket våld och ofta visar det detaljerat) lite för mycket, även om det görs med åtminstone lite mer finess än vanligt. Personligen tycker jag att det är lite synd då jag mycket hellre vill bli skrämd än äcklad när jag ser skräckfilm. Det säger sig själv alltså att det här inte är en film för kräsmagade, det är minst sagt en hel del blod som spills innan eftertexterna börjat rulla. Man lär sig bland annat att slicka med tungan längs en kartongkniv är en dålig idé, då vet ni lite vad för nivå det handlar om. Jämfört med originalet så är filmen dessutom i stort sett humorfri, personligen tycker jag att den hade tjänat på att lätta upp stämningen ibland.

Sammanfattningsvis är den trots allt klart bättre än många andra slentrian-nyinspelningar. Det blir en stark tvåa i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Elysium

År: 2013

Regi: Neill Blomkamp

Skådespelare: Matt Damon, Jodie Foster, Sharlto Copley, Alice Braga, Diego Luna, Wagner Moura, William Fichtner

images

År 2154 är jordens resurser uttömda och luften förorenad. Planeten är överbefolkad och människorna slåss för sin överlevnad bland de spillror som finns kvar. De rika har flyttat till rymdstationen Elysium, en lyxig paradisö där ingen behöver vara hungrig eller sjuk. Hit kommer endast de mest privilegierade.
På jorden drömmer föräldralöse Max och hans kompis Frey om att en dag kunna köpa en biljett till Elysium.
I vuxen ålder är Max under övervakning sedan han begått flera brott. En olycka tvingar honom att ta ett riskfyllt uppdrag för att kunna rädda sitt eget skinn. 

Här finns en hel del samhällskritik. Jordens resurser är redan nu sjukt snedvridna och det går inte direkt åt rätt håll. Elysium visar en värld som förlorat sin empati, där människovärdet gått förlorat och där medborgarna delats in i ett A- och B-lag. Elysiums invånare är vinnare medan jordens medborgare är förlorare. Det är med andra ord precis som idag fast mer övertydligt.

Matt Damon är väldigt bra som antihjälten Max. Effekterna är väldigt snygga och välgjorda. Sharlto Copleys skurk Kruger är otäck, liksom Jodie Fosters säkerhetsvakt Delacourt. Underhållningsfaktorn är hög. I slutet skruvas tempot dock upp lite för mycket och berättelsen utmynnar i en “quick fix” som så ofta i Hollywoodfilmer. Som vanligt är karaktärerna inte överdrivet realistiska, utan antingen onda eller goda, men det hör liksom till konceptet. Matt Damon gör dock Max till en människa av kött och blod. Det blir en svag fyra i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Ärans väg

Originaltitel: Paths of Glory

År: 1957

Regi: Stanley Kubrick

Skådespelare: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George Macready, Wayne Morris, Richard Anderson, Joe Turkel, Timothy Carey

600full-paths-of-glory-poster

Västfronten under första världskriget. Mitt under de brinnande striderna kommer de franska generalerna fram till att en kulle som tyskarna belägrat ska erövras till varje pris. Alla vet att anfallet är rena självmordsuppdraget, men överste Dax (Kirk Douglas) har inget annat val än att lyda order. Efteråt bestämmer ledningen att  tre  franska soldater ska väljas ut och straffas för sin feghet gentemot fienden.

Detta är en riktig filmklassiker! Dialogen är trovärdig och foto och skådespeleri håller högsta klass.  Särskilt Kirk Douglas lyser i rollen som idealisten överste Dax. Krigsscenerna känns inte heller mossiga även om tekniken gått mycket framåt. Slutet är osentimentalt och gripande. En av de främsta antikrigsfilmerna.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Call Girl

År: 2012

Regi: Mikael Marcimain

Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J. Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, David Dencik

Call_Girl-168975429-large

Det finns en ljusning inom svensk film. 00-talet har hittills gett oss Tillsammans, Äta Sova Dö, Flickan, Sebbe, De ofrivilliga, Play, Darling, Apan, Låt den rätte komma in och Om jag vänder mig om. Nu finns det ytterligare en film att lägga till på listan över riktigt bra svenska filmer.

Filmfotografen Hoyte Van Hoytema som arbetade med Mikael Marcimain i tv-serierna Lasermannen och Upp till Kamp har gjort ett mycket gott jobb i Call Girl. Då hans insatser i Flickan, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy resulterade i flera fina priser, är inte så svårt att lista ut att fotot är riktigt snyggt även här.

Historien börjar i regn och med att män i beigefärgade rockar byter hemliga dokument med varandra, vilket ger mig Tinker Tailor Soldier Spy-vibbar. Call Girl bygger på den “bordellhärva” som inträffade i Sverige på 1970-talet, då det bland annat avslöjades att justitieministern Lennart Geijer köpt sex av prostituerade. Pernilla August spelar bordellmamman Dagmar Glans som är baserad på verklighetens Doris Hopp. August visar att hon är en Sveriges absolut främsta skådespelare, tack vare hennes fingertoppskänsla blir Dagmar mer än bara ett monster.

Det har varit mycket snack om huruvida filmen pekar ut Olof Palme som sexköpare eller inte. Som så många andra har sagt före mig: det är synd att det blir mer fokus på den eventuella smutskastningen av Palme än på vilka kvalitéer filmen faktiskt har. För Call Girl är riktigt bra. Tidsskildringen är på pricken, på 70-talet rådde ett mer mulligt och hårigt kvinnoideal och det känns befriande att få se. Filmen visar hur offren, de unga flickorna och prostituerade som befinner sig längst ner i näringskedjan, utnyttjas av makteliten. Hur det gick i verklighetens bordellhärva får vi förmodligen aldrig veta, men det känns ju som att det lurar en hel del ugglor i mossen.

En invändning är att de flesta män reduceras till enbart onda eller riktiga praktsvin medan Simon J. Bergers polis John blir genomgod. Men det gör verkligen ingenting för detta handlar om män med makt och jag lämnas med ett knytnävsslag i magen, som sitter kvar långt efter det att filmen är slut.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB