År: 2013

Regi: John Moore

Skådespelare: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch, Yuliya Snigir, Rasha Bukvic, Cole Hauser

Det här är alltså Die Hard-film nummer fem i ordningen. De som har gjorts (jag kör med amerikanska originaltitlar) är, häng med nu, Die Hard (1988), Die Hard 2: Die Harder (1990), Die Hard with a Vengeance (1995), Live Free or Die Hard (2007) och nu alltså A Good Day to Die Hard (2013). Den ena titeln skitnödigare än den andra alltså. Det har gått rykten om att det ska komma en sjätte del kallad Die Hardest men det är inget som har bekräftats…

Om man bortsett från de usla titlarna, hur har tidigare delar varit? Ettan är en riktig actionklassiker, både spännande och rolig och med en bra minnesvärd skurk (Alan Rickman som Hans Gruber). Tvåan är en vanlig standardaction-film, trean ett klart snäpp upp och fyran en besvikelse. Fyran var egentligen en överdriven actionfilm som alla andra, där hade man nästan kunnat byta ut John McClane mot vilken annan actionhjälte som helst. Men om man ändå kunde skönja en liten del av original-McClane i den fjärde filmen så är det inget som finns kvar nu i femman. Alla spår av honom är som bortblåsta i A Good Day to Die Hard. Istället är det Bruce Willis som spelar Bruce Willis.

”Handlingen” i filmen är att John McClane får reda på att hans son är i trubbel i Moskva. Han sätter sig direkt på planet såklart och på ett extremt långsökt och konstruerat sätt är snart far och son återförenade igen. De jagas av skurkar som skjuter på dom. Det är något med en viktig fil (jag vet inte riktigt, jag slutade bry mig snabbt). Det är en lång biljakt som vägrar ta slut. Bruce Willis slår en rysk man på käften för att han skriker på ryska. (”Do you think I understand a word you say?” Smack!) Biljakten fortsätter. Och fortsätter. Explosioner! Pang pang! Vroom! Och så håller det på…

Jag gick in med extremt låga förväntningar och jag försöker alltid att se ljuspunkter i alla filmer jag ser. Men här är det platt fall. Totalhaveri. Varenda replik klingar falskt. Särskilt när de ska säga något ”coolt”. Den återkommande catchphrasen ”I’m on fucking vacation!” är lika tråkig alla sjuttioåtta gånger. I rollen som sonen ser vi skådespelaren En Träkloss (förlåt, Jai Courtney ska det vara) och kemin mellan honom och Willis är obefintlig. Jag kommer ofta på mig själv att heja på de stereotypa och endimensionella skurkarna vilket inte är ett särskilt bra betyg. Filmen skulle eventuellt kunna ha varit bra i rent kalkonsyfte men den är tyvärr alldeles för tråkig även för det. Yippie kay-nej tack!

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB