Anime är ett begrepp som bara blir större och större i västvärlden. Egentligen är anime bara det japanska ordet för animerad film, men vi västerlänningar använder oftast ordet för att specificera just japansk animerad film. Anime har ofta flera karaktäristiska drag, just de stora ögonen brukar oftast nämnas, men det är så mycket mer än så. Jag ska dock inte gå in på anime i allmänhet utan här fokusera på just Hayao Miyazakis verk. Miyazakis filmer är antagligen den enskilt största anledningen till denna framväxt utanför den asiatiska marknaden. De flesta av hans tidigare filmer har efter succén med Spirited Away nyreleaseats på bio i många länder, däribland Sverige, och är numera lättillgängliga på svensk DVD/Blu-ray.

Hayao Miyazaki brukar allmänt kallas, för att vi utomstående ska förstå hur stor han är, Japans Walt Disney. Han är en av grundarna till den japanska animations- och filmstudion Studio Ghibli och har hittills regisserat merparten av Ghiblis filmer. De filmer han inte regisserar brukar han ofta vara antingen manusförfattare eller producent till. Det finns många återkommande teman i filmerna, de har ofta starka miljöbudskap om hur vi måste värna om naturen, pacifism samt en fascination för flygande i alla dess former (svävande slott, flygplan, flygande människor/djur). De är också starkt feministiska, han har nästan uteslutande unga flickor/kvinnor som huvudkaraktärer vilket är extra kul att se. Ytterligare något som de har gemensamt, för mig i alla fall, är att de får mig att känna mig som ett litet barn igen. Inga andra filmer transporterar mig till barndomen på samma sätt. Kanske beror det lite extra mycket på att jag såg en massa anime när jag var ung, helt omedveten om att det var just anime jag såg på. Filmer/tv-serier som Rai grottpojken, Starzinger och Sandybell  (jag var ju ”tvungen” att se Sandybell eftersom min syster ville kolla på det brukade jag intala mig själv) var ofta resultatet efter ett besök i hyrvideobutiken.

I recensionerna som följer fokuserar jag på de filmerna som han har regisserat själv. Jag rekommenderar att alltid välja japanskt tal på filmerna, det blir inte riktigt samma sak med amerikansk eller svensk dubbning.

 

Nausicaä från Vindarnas dal

 Nausicaä från Vindarnas dal från 1984 bygger på en manga (japansk tecknad serietidning) av Miyazaki med samma namn. Den utspelas 1000 år efter att den mänskliga civilisationen förstörts av krig och gett upphov till en jättelik djungel fylld med giftig vegetation och jätteinsekter. Människorna håller sig undan djungeln till varje pris och krig hotar deras tillvaro, men den unga nyfikna prinsessan Nausicaä bestämmer sig för att ta reda på mer om djungelns urprung. Hon utforskar den i hopp om att hitta svar och lösningar som kan få människorna att leva i harmoni med naturen igen.

Filmen är en av Miyazakis med störst miljöbudskap och handlingen utvecklas i ett långsamt tempo, det krävs lite tålamod. Om man inte har sett någon av Miyazakis filmer innan skulle jag nog rekommendera att man ser några av hans mer lättillgängligare filmer först. Men tålamodet belönar sig till slut, det är en både rörande och vacker film som uppmuntrar till fredliga lösningar på problem och att man ska ta vara på naturen innan det är försent. Det är också uppfriskande med en stark ung tjej i huvudrollen på vars axlar hela världens öde hänger på. Det är inte en ”gullig” film på samma sätt som flera av hans andra filmer (det finns inte en massa söta små varelser som man vill krama) utan den är istället fylld med stora insekter, giftiga växter, svampar och liknande. Men på något sätt blir det ofta vackert ändå och flera scener etsar sig fast på näthinnan.

Betyg: ★★★★

IMDB

 

Laputa – Slottet i himlen

Laputa – slottet i himlen från 1986 handlar om pojken Pazu och flickan Sheeta som med hjälp av en mystisk magisk kristall kommer i kontakt med legenden om Laputa. Laputa är ett gammalt sägenomspunnet flygande slott, den sista av sitt slag från den tid då människan levde i flygande städer. Vägen dit kantas dock av faror och snart får de både luftpirater och soldater efter sig i sitt sökande.

Laputa – slottet i himlen är den första filmen som släpptes av Miyazakis då nystartade Studio Ghibli. Den känns tyvärr lite som att den kom i skymundan jämfört med hans andra filmer när den nylanserades i Sverige för ett par år sedan. Vilket är synd då det kanske bidrog till att många missade den här lilla pärlan. Den känns lite mer riktad till äldre barn och är ett spännande äventyr med mystiska inslag där man flera gånger ser prov på Miyazakis fascination av flygning. Precis som Nausicaä är den kanske lite mer svårtillgänglig än hans senare filmer men jag blir engagerad i barnens öde och Miyazakis speciella magi gör sig ofta påmind.

Betyg: ★★★★

IMDB

 

Min granne Totoro

Min granne Totoro från 1988 handlar om två små flickor som flyttar ut i en liten stuga på landet med sin pappa. Detta för att kunna vara nära sin sjuka mamma som vårdas i trakten. Där i skogen träffar de snart på små varelser av olika slag men främst den stora mystiska och lurviga skogsanden Totoro.

Ja, handlingen jag beskrev ovan är merparten av filmen egentligen. Det är ingen avancerad handling direkt, flickorna umgås helt enkelt med Totoro och de andra varelserna, däribland en kattbuss (ja, du läste rätt). Det finns ingen stor skurk eller någon twist eller stort mysterium som ska lösas eller liknande. Och ändå är det en av Miyazakis allra bästa filmer. Hur man kan göra en såpass underhållande och magisk film med de premisserna är ytterligare ett bevis på Miyazakis storhet. Den här filmen är troligtvis den Miyazaki-film som allra mest transporterar mig bakåt i tiden. Jag är sju år igen när jag ser den. Jag vill ha en sommar där i stugan med dom och ha samma upplevelse. Jag vill träffa Totoro. Varför får jag inte det?

Filmen är extremt barnvänlig, delen med den sjuka modern är känsligt hanterad och rörande, men inget som gör den olämplig för små barn. Jag kommer ofta på mig själv att jag önskar att jag hade sett den när jag själv var liten. Animering och karaktärsdesign är i toppklass, ingen kan skapa fantasifulla och gulliga varelser som Miyazaki. Här finns varelser som är så söta att man skulle vilja adoptera dom allihop. Hur mycket studion har dragit in på sin mjukisdjurförsäljning kan man ju bara spekulera i… Totoro själv blev förresten så starkt förknippad med Studio Ghiblis framgångar att dess logo numera pryds av honom.

Jag är fullständigt medveten om att det finns folk som tycker att det är en film för små barn. Jag respekterar åsikten, men tycker samtidigt synd om dom som förlorat sitt barnasinne. Själv känner jag mest att det snart är dags att gå ut i skogen och leta efter skogsandar. Igen.

Betyg: ★★★★★

IMDB

Recensent: Jimmy