År: 2013

Regi: Måns Mårlind, Björn Stein

Skådespelare: Adam Lundgren, Disa Östrand, Jonathan Andersson, Josefin Neldén, Tomas von Brömssen, Marie Richardsson, Reine Brynolfsson, Gunilla Nyroos

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin…

Det är Håkan Hellströms tolkning av Mats Paulsons kända sommarvisa som öppnar Känn ingen sorg. Etableringsbilden föreställer Älvsborgsbron i Göteborg. Jag får gåshud och känner att detta nog kan bli bra. För redan såhär tidigt in i filmen har Mårlind och Stein lyckats sätta tonen helt rätt.

Pål (Adam Lundgren) är en sympatisk men lite socialt missanpassad Hisingspöjk som bor tillsammans med sin farfar (Tomas von Brömssen) nedanför just Älvsborgsbron. När det kommer till att skriva musik är han en naturbegåvning, men på grund av en ihållande scenskräck har han aldrig lyckats genomföra ett gig. Tillsammans med kompisarna Johnny och Lena ramlar han långgatan fram och blir jagad av förbannade IFK:are (Pål bär en Gais-tröja på ställen där blåvittfansen flockas – dålig idé). Till min stora glädje känner jag igen mina gamla favoritmiljöer, som popklubben Jazzhuset, stråken kring Järntorget, Majorna och så vidare.
En dag träffar Pål Eva som han förälskar sig i. Eva får i sin tur upp ögonen för Påls begåvning och övertalar honom att gå med i hennes band.

Begreppet “ungdomsfilm” klingar inte helt positivt i mina öron, och jag vill inte heller använda det för att beskriva Känn ingen sorg. Den är helt enkelt för bra.
Filmen känns unik. Själva storyn är visserligen basic – pojke möter flicka och förvecklingar uppstår. Filmen går från att vara Göteborgshumoristisk med en del sköna klyschor (von Brömssen ger Albert och Herbert-vibbar) till en allvarlig historia som involverar både droger och misshandel. Det ligger ett konstant skimmer över filmen som är sagorealistisk – vilket jag verkligen tycker om. Och i kombination med Håkan Hellströms fantastiska musik så blir det helt enkelt en perfekt mix. Det blir aldrig musikal (tack och lov för detta), utan musiken lyckas förstärka en känsla. Den blir filmens halspulsåder.

Filmen är väldigt rolig emellanåt. En favoritscen är när farfar Rolle får dambesök av Hopp och Pål agerar “förkläde”. Adam Lundgren gör ett mycket bra jobb som Pål, spelar aldrig över. Även Josefin Neldén övertygar som Lena.

En invändning är att Lena hade kunnat få mer plats. Nu är det Disa Östrand i rollen som Prinsessan Eva som får största uppmärksamheten. Dock som ett objekt snarare än ett subjekt. Hon fyller (blott?) funktionen som Påls drömtjej.
Trots bristande kvinnoporträtt så känns tonen annars helt rätt. Kanske behövdes det två svenskar som gjort film i USA för att ro hem det här projektet. Och för att kunna höja den över många av de svenska filmer som görs idag (självklart finns det undantag, som Gabriela Pichlers fantastiska, drabbande Äta Sova Dö från 2012).

Som Håkan-fan kan jag njuta av de insprängda detaljerna, som låttexter skrivna på väggar och uttalande av skådespelarna i olika sammanhang. Som farfar Rolle till sin flamma Hopp: Vill du ha en idiot lägg din hand i min…
Men som icke-fan har man också mycket att hämta. Jag kan nästan intyga att många “icke-fans” kommer att ha tänkt om efter att ha sett Känn ingen sorg. Det är helt enkelt för svårt att motstå. Och vilken reklam för Göteborg sen.

Eftersom detta inte liknar något jag tidigare sett, berättandet är medryckande, härligt och nyskapande, musiken fantastiskt och Göteborg visar sig från sin bästa sida så blir det ett högt betyg. Känn ingen sorg gör helt enkelt livet lite lättare att leva för en stund.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB