År: 2013

Regi: Zack Snyder

Skådespelare: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russell Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Antje Traue, Laurence Fishburne

Är det en fågel? Är det ett flygplan? Nej, det är en recension av den nya Stålmannen-filmen Man of Steel!

Nu har det blivit dags för en ny filmtolkning om pojken Kal-El från planeten Krypton. Det har gjorts fyra filmer tidigare med Christopher Reeve i huvudrollen (de gjordes mellan år 1978-1987) och regissör Bryan Singers version Superman Returns från 2006. Singers film fortsatte på sätt och vis från de tidigare filmerna men den här är en reboot (Hollywoods nya favoritbegrepp), du behöver alltså inte veta något om Stålmannen/Superman sedan tidigare. Och som så ofta är fallet när det gäller reboots nu för tiden (som t.ex. Batman Begins och Casino Royale) är den lite mörkare och allvarligare än tidigare filmer.

Det är också regissören till de senaste Batman-filmerna Christopher Nolan som har en hand med i Man of Steel, här är han bara producent dock. Regisserandet har han den här gången överlåtit till Zack Snyder. Snyder är mannen bakom de mycket lyckade Dawn of the Dead och Watchmen (i mitt tycke en av de allra bästa superhjältefilmerna som gjorts), men han har också gjort de visserligen jäkligt snygga men lite tomma filmerna 300,  Legenden om ugglornas rike och Sucker punch. Även Man of Steel är en snygg film men innehållsmässigt någonstans mellan de nämnda filmerna.

Ramhandlingen är väl ganska välkänd för de flesta, det handlar alltså om pojken Kal-El som skickas från Krypton av sina föräldrar (Russell Crowe, Ayelet Zurer) och landar på vår planet där han uppfostras av familjen Kent (Diane Lane, Kevin Costner). Pojken får namnet Clark och man får följa hur han brottas med dilemmat att hålla sina krafter hemliga och samtidigt rädda folk när de är i nöd. Mycket av handlingen handlar om just detta dilemmat samt om hans sökande om sitt ursprung. Själva barndomen får vi inte se särskilt mycket av, det är främst i några flashbacks vi får ta del av det. På ett sätt är det bra att man inte behöver en lång startsträcka innan den så att säga kickar igång med nutidshandlingen. Men samtidigt kommer jag på mig själv att jag skulle åtminstone vilja ha sett lite mer om denna perioden. Filmen är ju lite drygt 2 timmar och 20 min och vissa andra delar tyckte jag drar ut lite väl på tiden. Delar som då kunde ersättas med mer från barndomen.

Mycket av försnacket inför en sådan här film handlar ju om han som ska spela Stålmannen. Så hur klarar sig då brittiske skådespelaren Henry Cavill i rollen? Kritikerna har klagat lite om att han är lite träig i rollen men jag tycker han klarar sig rätt bra ändå. Han har onekligen fysiken och ”rätt” utseende för rollen och skådespelarmässigt tycker jag han klarar sig också. Lite av problemet med karaktären Stålmannen är ju att han är lite träig och präktig. Han har t.ex. inte Iron Mans kaxighet och one-liners eller är lika cool och explosiv som Wolverine. Ett annat problem med Stålmannen är just hans förmågor. Han är lite för bra på allt, han är i stort sett oförstörbar, han har superstyrka, kan flyga, skjuter laserstrålar från ögonen etc etc. Detta tycker jag blir ett litet problem i filmen. Man blir helt enkelt aldrig särskilt rädd för att han inte ska klara sig ur knipor på samma sätt som de hjältar som har fler svagheter. När Stålmannen har slängts igenom sin sjuttioelfte byggnad vet man att han kommer resa sig upp snabbt igen.

Men nu kanske jag låter lite gnällig. Jag ska poängtera att jag faktiskt tyckte om filmen, den är snygg som sagt och oftast underhållande. Duktiga skådisar som Amy Adams (Lois Lane) och Michael Shannon (skurken General Zod) får i ärlighetens namn inte så mycket att jobba med gör bra ifrån sig ändå. Filmen går ganska snabbt även om jag tycker att man kunde tightat till speltiden lite. Filmen är såklart oerhört påkostatad och det märks, specialeffekterna håller verkligen hög klass. Om man tycker att det dröjer lite väl länge innan det blir rejält med action kan man i alla fall inte klaga på att man får för lite mot slutet. Det blir en veritabel orgie i specialeffekter, förstörelse och explosioner. Nästan lite för mycket till och med. Kritiken filmen har fått om att ta sig själv på för stort allvar och vara humorfri störs jag inte av. Visst, den är allvarlig och i stort sett humorfri, men jag kan tycka det är skönt ibland när det inte är en massa flams och att filmskaparna inte lägger in någon form av comic relief-karaktär. Som typ Jar Jar Binks som ska vara rolig men som mest vill strypa. Långsamt.

Även om filmen inte motsvarade mina förväntningar riktigt så får jag ändå säga att jag ser fram emot nästa del. För en uppföljare blir det såklart nu när filmen har blivit en sådan succé och dragit in en massa pengar. Detta är också tanken att bli startskottet för en kommande Justice League-film. Justice League kan ses som DC Comics motsvarighet till Marvels The Avengers (DC Comics och Marvel är rivaliserande utgivare av serietidningar). Där The Avengers har Iron Man, Hulk, Captain America och Thor i samma team är det tänkt att Justice League ska innehålla just Superman, Batman (dock inte i Christian Bales gestalt), Wonder Woman, Green Lantern och The Flash. Något att se fram emot för serienördar alltså.

Kontentan är alltså att jag tycker det var en bra film, extremt välgjord och ofta underhållande superhjältetolkning, men det där speciella ”lilla extra” saknas och den emotionella nerven infinner sig aldrig riktigt. Det kan kännas lite motsägelsefullt, men det är alltså en Stålmannen-film som aldrig lyfter till de där riktiga höjderna. En stark trea blir det.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB