Recension – Melancholia

År: 2011

Regi: Lars Von Trier

Skådespelare: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård, Brady Corbet, Cameron Spurr, Charlotte Rampling, Jesper Christensen, John Hurt, Kiefer Sutherland

melancholia1

Regissören Lars Von Trier skrev flera brev till Ingmar Bergman, men fick aldrig något svar. Att aldrig få någon feedback av sin stora idol kändes som en sorg berättar Von Trier själv i dokumentären Bergmans Video från 2012.

Obesvarade brev eller ej, Von Trier verkar ha repat sig ändå. Han räknas som en av Skandinaviens största regissörer. Lars Von Trier fortsätter att provocera. Om det så handlar om nymfomani, stympning eller simulerande utvecklingsstörda på filmduken eller nazistsympatier på en presskonferens i Cannes.

Melancholia skiljer sig från det han tidigare har gjort. Filmen är storslagen och stjärnspäckad. Vacker som en målning ackomanjerad av Richard Wagners opera Tristan och Isolde. I huvudrollerna ser vi de självlysande Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg. Två systrar vars relation går lite upp och ner.

Filmen är uppdelad i två akter. Den första delen handlar om Justine (Dunst) och hennes bröllop med Michael (spelad av Alexander Skarsgård). Bröllopet är storslaget och bekostas av syrran Claires man John (Kiefer Sutherland) som är rik som ett troll. Inledningsvis ser allt att gå som smort. Justine och Michael är lyckliga och deras gäster och anhöriga är smittade av deras rusiga glädje. Vändningen kommer när Claires mor Gaby (Charlotte Rampling) uttrycker bitterhet i sitt tal till brudparet och tar udden av Justines lycka.
Det som först var ett fantastiskt prinsessbröllop i slottsmiljö (de flesta scenerna ur filmen är inspelade på Tjolöholms slott utanför Kungsbacka) börjar utvecklas till ett katastrofläge liknande det i Tomas Vinterbergs Festen.
På natten upptäcker Justine en okänd, illavarslande röd stjärna  på himlen. John säger att det är stjärnan Antares. Under natten försvinner stjärnan spårlöst från himlen, något som vi får svar på först i andra akten.

I den andra delen är Justine djupt deprimerad och vårdas av sin omtänksamma syster Claire. De tar långa ridturer i terapisyfte. Justine hämtar kraft från sin syster och sin systerdotter Leo, fint spelad av Cameron Spurr. Stjärnan Antares som försvann under Justines bröllopsnatt får en förklaring.

Filmen har sagts vara en metafor för depression, Von Triers egen sjukdom var själva utgångspunkten. Men det går även att koppla bort det perspektivet och se på filmen som en “ren” undergångsfilm. Samtidigt som den är vacker kan den upplevas ganska smärtsam och den lämnar en gnagande känsla efteråt. Den sätter igång existentiella tankar…

Filmens intro är lätt ett av de vackraste jag sett. Ska du inte se filmen ska du åtminstone se introt!

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s