Recension – World War Z

År: 2013

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz, James Badge Dale, Ludi Boeken, Fana Mokoena, David Morse, Pierfrancesco Favino, Matthew Fox

world_war_z

Gerry Lane (Brad Pitt) lever ett lugnt och städat liv med sin fru Karin (Mireille Enos) och sina två döttrar. Han var tidigare känd som FN:s främsta utredare men nu är hans specialisering istället att steka pannkakor till frukost. Hela livet vänds dock snabbt upp och ned för familjen när en helt vanlig bilresa genom staden snabbt förvandlas till kaos. Kvicka och våldsamma zombies är nämligen i farten och de sprider smittan väldigt snabbt. Det blir upp till Gerry att försöka fly staden och reda ut hur smittan eventuellt ska kunna stoppas…

Apokalyptiska filmer är verkligen på modet nuförtiden (Oblivion, Book of Eli, I Am Legend, Vägen och tv-serien Walking Dead är bara några exempel på detta), det är helt enkelt något med jordens eventuella undergång som fascinerar människor. Att Justin Bieber lyckas sälja miljontals skivor och att Adam Sandlers Grown Ups 2 gör storsuccé på bio i USA är väl tecken, om något, att jordens undergång inte är så värst långt ifrån. Inom denna sub-genre är just post-apokalyptiska filmer allra vanligast (dvs. det som händer efter allt redan gått åt skogen), men här i World War Z får vi följa huvudkaraktärerna från början när allt börjar braka loss.

Jag skriver huvudkaraktärerna men kunde likaväl skriva huvudkaraktären. För det här är en Brad Pitt-film med stort B. Pitts Gerry är helt i fokus och han är med i stort sett varje bildruta i filmen. Detta tycker jag är en svaghet, inte för att Pitt är direkt dålig i rollen (men det känns dock som att han går lite på auto-pilot), utan för att Gerry är en ganska tråkig person att följa. Jag känner inte att jag kommer särskilt nära honom och han har inte någon direkt charm eller personlighet som gör att jag bryr mig särskilt mycket om honom. Dessutom, för att vara FN:s främsta utredare gör han lite väl många korkade saker. Jag kan utan problem komma ihåg att stänga av min mobil när jag kollar på bio, så tycker jag han också skulle kunna komma ihåg att stänga av sin när de ska smyga förbi en massa zombies. Det är lite uppfriskande dock att i stort sett alla andra roller i filmen görs av mindre kända skådespelare men tyvärr får de så lite utrymme att deras karaktärer mest blir skissartade.

Jag vet att filmmakarna arbetade mycket för att filmen skulle bli barntillåten och detta märks. För att vara en zombiefilm är det nämligen väldigt lite blod och äckel. Detta behöver ju absolut inte vara något negativt i sig då, särskilt skräckfilmer, öser på med alldeles för mycket sådant nuförtiden och tror att det per automatik gör filmen läskigare. Men här blir det lite väl tamt för att vara en zombiefilm. Det ska tilläggas att detta inte är en särskilt läskig film även i övrigt, den är helt klart mer action- än skräckorienterad. Det är dock inte non-stop action som gäller då de finns en hel del långsamma scener som drar ner tempot.

Filmen är långt ifrån den katastrof som många var rädda för då filmen hade en mängd produktionsproblem (bland annat spelade de in ett helt nytt slut på filmen då det tidigare slutet inte fungerade så bra), det är en helt klart habil actionfilm. Även om den är ganska intetsägande på det stora hela, har lite dumma inslag och inte engagerar mig särskilt mycket kan jag ändå inte säga att den är dålig. Den har faktiskt några fartfyllda scener som är häftiga att se på. Men den fungerar bättre som nu-kopplar-jag-ut-hjärnan-och-kollar-action-film än intellektuellt stimulerande action med rörande dramainslag. Det blir en ganska svag trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Små citroner gula

År: 2013

Regi: Teresa Fabik

Skådespelare: Rakel Wärmländer, Dan Ekborg, Sverrir Gudnason, Josephine Bornebusch, Tomas von Brömssen, Anki Lidén, Eric Ericson, Rickard Ulfsäter

sma_citroner_gula_blu-ray-22788129-frntl

Agnes är en 29-årig kvinna som brinner för matlagning. Hon jobbar på en fin restaurang i stan. Intresset för mat har hon fått genom sin mamma som är självlärd kock ut i fingerspetsarna. Det är bara en enda rätt i moderns hemmagjorda kokbok som Agnes ännu inte behärskar – Mauds fiskelycka. Det verkar helt enkelt vara en ingrediens som saknas, även om man följer receptet till punkt och pricka…
Agnes är tillsammans med en kille som avgudar Ulf Lundell. Han visar sig snart vara ett riktigt praktsvin. Snart hopar sig problemen både på jobbet och privatlivet och ställer Agnes liv på ända.

Detta är en film med ett tunt persongalleri. Den är däremot späckad med karikatyrer. Den löjligaste figuren görs av Dan Ekborg och ska föreställa en fransk kock med jättekonstig brytning. Tankarna går genast till Pixar-produktionen Ratatouille. Men detta är en romantisk komedi och ingen tecknad film.
Likadant är det med rockkillen Tobias (Rickard Ulfsäter) som aldrig blir mer än en kliché.

Eric Ericson, Josephine Bornebusch, Rakel Wärmländer och Tomas von Brömssen bidrar till filmens lilla underhållningsvärde. Men i slutet utmynnar handlingen i billiga buskisskämt, ett ologiskt händelseförlopp och att Dan Ekborg kissar i soppan och snubblar på en fisk. Man skrattar åt filmen och inte med skämten, om jag säger så.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – A Good Day to Die Hard

År: 2013

Regi: John Moore

Skådespelare: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch, Yuliya Snigir, Rasha Bukvic, Cole Hauser

a_good_day_to_die_hard

Det här är alltså Die Hard-film nummer fem i ordningen. De som har gjorts (jag kör med amerikanska originaltitlar) är, häng med nu, Die Hard (1988), Die Hard 2: Die Harder (1990), Die Hard with a Vengeance (1995), Live Free or Die Hard (2007) och nu alltså A Good Day to Die Hard (2013). Den ena titeln skitnödigare än den andra alltså. Det har gått rykten om att det ska komma en sjätte del kallad Die Hardest men det är inget som har bekräftats…

Om man bortsett från de usla titlarna, hur har tidigare delar varit? Ettan är en riktig actionklassiker, både spännande och rolig och med en bra minnesvärd skurk (Alan Rickman som Hans Gruber). Tvåan är en vanlig standardaction-film, trean ett klart snäpp upp och fyran en besvikelse. Fyran var egentligen en överdriven actionfilm som alla andra, där hade man nästan kunnat byta ut John McClane mot vilken annan actionhjälte som helst. Men om man ändå kunde skönja en liten del av original-McClane i den fjärde filmen så är det inget som finns kvar nu i femman. Alla spår av honom är som bortblåsta i A Good Day to Die Hard. Istället är det Bruce Willis som spelar Bruce Willis.

”Handlingen” i filmen är att John McClane får reda på att hans son är i trubbel i Moskva. Han sätter sig direkt på planet såklart och på ett extremt långsökt och konstruerat sätt är snart far och son återförenade igen. De jagas av skurkar som skjuter på dom. Det är något med en viktig fil (jag vet inte riktigt, jag slutade bry mig snabbt). Det är en lång biljakt som vägrar ta slut. Bruce Willis slår en rysk man på käften för att han skriker på ryska. (”Do you think I understand a word you say?” Smack!) Biljakten fortsätter. Och fortsätter. Explosioner! Pang pang! Vroom! Och så håller det på…

Jag gick in med extremt låga förväntningar och jag försöker alltid att se ljuspunkter i alla filmer jag ser. Men här är det platt fall. Totalhaveri. Varenda replik klingar falskt. Särskilt när de ska säga något ”coolt”. Den återkommande catchphrasen ”I’m on fucking vacation!” är lika tråkig alla sjuttioåtta gånger. I rollen som sonen ser vi skådespelaren En Träkloss (förlåt, Jai Courtney ska det vara) och kemin mellan honom och Willis är obefintlig. Jag kommer ofta på mig själv att heja på de stereotypa och endimensionella skurkarna vilket inte är ett särskilt bra betyg. Filmen skulle eventuellt kunna ha varit bra i rent kalkonsyfte men den är tyvärr alldeles för tråkig även för det. Yippie kay-nej tack!

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB

Special – Hayao Miyazakis underbara värld (del 1)

Anime är ett begrepp som bara blir större och större i västvärlden. Egentligen är anime bara det japanska ordet för animerad film, men vi västerlänningar använder oftast ordet för att specificera just japansk animerad film. Anime har ofta flera karaktäristiska drag, just de stora ögonen brukar oftast nämnas, men det är så mycket mer än så. Jag ska dock inte gå in på anime i allmänhet utan här fokusera på just Hayao Miyazakis verk. Miyazakis filmer är antagligen den enskilt största anledningen till denna framväxt utanför den asiatiska marknaden. De flesta av hans tidigare filmer har efter succén med Spirited Away nyreleaseats på bio i många länder, däribland Sverige, och är numera lättillgängliga på svensk DVD/Blu-ray.

Hayao Miyazaki brukar allmänt kallas, för att vi utomstående ska förstå hur stor han är, Japans Walt Disney. Han är en av grundarna till den japanska animations- och filmstudion Studio Ghibli och har hittills regisserat merparten av Ghiblis filmer. De filmer han inte regisserar brukar han ofta vara antingen manusförfattare eller producent till. Det finns många återkommande teman i filmerna, de har ofta starka miljöbudskap om hur vi måste värna om naturen, pacifism samt en fascination för flygande i alla dess former (svävande slott, flygplan, flygande människor/djur). De är också starkt feministiska, han har nästan uteslutande unga flickor/kvinnor som huvudkaraktärer vilket är extra kul att se. Ytterligare något som de har gemensamt, för mig i alla fall, är att de får mig att känna mig som ett litet barn igen. Inga andra filmer transporterar mig till barndomen på samma sätt. Kanske beror det lite extra mycket på att jag såg en massa anime när jag var ung, helt omedveten om att det var just anime jag såg på. Filmer/tv-serier som Rai grottpojken, Starzinger och Sandybell  (jag var ju ”tvungen” att se Sandybell eftersom min syster ville kolla på det brukade jag intala mig själv) var ofta resultatet efter ett besök i hyrvideobutiken.

I recensionerna som följer fokuserar jag på de filmerna som han har regisserat själv. Jag rekommenderar att alltid välja japanskt tal på filmerna, det blir inte riktigt samma sak med amerikansk eller svensk dubbning.

 

Nausicaä från Vindarnas dal

nausicaä

 Nausicaä från Vindarnas dal från 1984 bygger på en manga (japansk tecknad serietidning) av Miyazaki med samma namn. Den utspelas 1000 år efter att den mänskliga civilisationen förstörts av krig och gett upphov till en jättelik djungel fylld med giftig vegetation och jätteinsekter. Människorna håller sig undan djungeln till varje pris och krig hotar deras tillvaro, men den unga nyfikna prinsessan Nausicaä bestämmer sig för att ta reda på mer om djungelns urprung. Hon utforskar den i hopp om att hitta svar och lösningar som kan få människorna att leva i harmoni med naturen igen.

Filmen är en av Miyazakis med störst miljöbudskap och handlingen utvecklas i ett långsamt tempo, det krävs lite tålamod. Om man inte har sett någon av Miyazakis filmer innan skulle jag nog rekommendera att man ser några av hans mer lättillgängligare filmer först. Men tålamodet belönar sig till slut, det är en både rörande och vacker film som uppmuntrar till fredliga lösningar på problem och att man ska ta vara på naturen innan det är försent. Det är också uppfriskande med en stark ung tjej i huvudrollen på vars axlar hela världens öde hänger på. Det är inte en ”gullig” film på samma sätt som flera av hans andra filmer (det finns inte en massa söta små varelser som man vill krama) utan den är istället fylld med stora insekter, giftiga växter, svampar och liknande. Men på något sätt blir det ofta vackert ändå och flera scener etsar sig fast på näthinnan.

Betyg: 

IMDB

 

Laputa – Slottet i himlen

laputa

Laputa – slottet i himlen från 1986 handlar om pojken Pazu och flickan Sheeta som med hjälp av en mystisk magisk kristall kommer i kontakt med legenden om Laputa. Laputa är ett gammalt sägenomspunnet flygande slott, den sista av sitt slag från den tid då människan levde i flygande städer. Vägen dit kantas dock av faror och snart får de både luftpirater och soldater efter sig i sitt sökande.

Laputa – slottet i himlen är den första filmen som släpptes av Miyazakis då nystartade Studio Ghibli. Den känns tyvärr lite som att den kom i skymundan jämfört med hans andra filmer när den nylanserades i Sverige för ett par år sedan. Vilket är synd då det kanske bidrog till att många missade den här lilla pärlan. Den känns lite mer riktad till äldre barn och är ett spännande äventyr med mystiska inslag där man flera gånger ser prov på Miyazakis fascination av flygning. Precis som Nausicaä är den kanske lite mer svårtillgänglig än hans senare filmer men jag blir engagerad i barnens öde och Miyazakis speciella magi gör sig ofta påmind.

Betyg: 

IMDB

 

Min granne Totoro

totoro

Min granne Totoro från 1988 handlar om två små flickor som flyttar ut i en liten stuga på landet med sin pappa. Detta för att kunna vara nära sin sjuka mamma som vårdas i trakten. Där i skogen träffar de snart på små varelser av olika slag men främst den stora mystiska och lurviga skogsanden Totoro.

Ja, handlingen jag beskrev ovan är merparten av filmen egentligen. Det är ingen avancerad handling direkt, flickorna umgås helt enkelt med Totoro och de andra varelserna, däribland en kattbuss (ja, du läste rätt). Det finns ingen stor skurk eller någon twist eller stort mysterium som ska lösas eller liknande. Och ändå är det en av Miyazakis allra bästa filmer. Hur man kan göra en såpass underhållande och magisk film med de premisserna är ytterligare ett bevis på Miyazakis storhet. Den här filmen är troligtvis den Miyazaki-film som allra mest transporterar mig bakåt i tiden. Jag är sju år igen när jag ser den. Jag vill ha en sommar där i stugan med dom och ha samma upplevelse. Jag vill träffa Totoro. Varför får jag inte det?

Filmen är extremt barnvänlig, delen med den sjuka modern är känsligt hanterad och rörande, men inget som gör den olämplig för små barn. Jag kommer ofta på mig själv att jag önskar att jag hade sett den när jag själv var liten. Animering och karaktärsdesign är i toppklass, ingen kan skapa fantasifulla och gulliga varelser som Miyazaki. Här finns varelser som är så söta att man skulle vilja adoptera dom allihop. Hur mycket studion har dragit in på sin mjukisdjurförsäljning kan man ju bara spekulera i… Totoro själv blev förresten så starkt förknippad med Studio Ghiblis framgångar att dess logo numera pryds av honom.

Jag är fullständigt medveten om att det finns folk som tycker att det är en film för små barn. Jag respekterar åsikten, men tycker samtidigt synd om dom som förlorat sitt barnasinne. Själv känner jag mest att det snart är dags att gå ut i skogen och leta efter skogsandar. Igen.

Betyg: 

IMDB

Recensent: Jimmy

Recension – Känn ingen sorg

År: 2013

Regi: Måns Mårlind, Björn Stein

Skådespelare: Adam Lundgren, Disa Östrand, Jonathan Andersson, Josefin Neldén, Tomas von Brömssen, Marie Richardsson, Reine Brynolfsson, Gunilla Nyroos

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin…

ingensorg

Det är Håkan Hellströms tolkning av Mats Paulsons kända sommarvisa som öppnar Känn ingen sorg. Etableringsbilden föreställer Älvsborgsbron i Göteborg. Jag får gåshud och känner att detta nog kan bli bra. För redan såhär tidigt in i filmen har Mårlind och Stein lyckats sätta tonen helt rätt.

Pål (Adam Lundgren) är en sympatisk men lite socialt missanpassad Hisingspöjk som bor tillsammans med sin farfar (Tomas von Brömssen) nedanför just Älvsborgsbron. När det kommer till att skriva musik är han en naturbegåvning, men på grund av en ihållande scenskräck har han aldrig lyckats genomföra ett gig. Tillsammans med kompisarna Johnny och Lena ramlar han långgatan fram och blir jagad av förbannade IFK:are (Pål bär en Gais-tröja på ställen där blåvittfansen flockas – dålig idé). Till min stora glädje känner jag igen mina gamla favoritmiljöer, som popklubben Jazzhuset, stråken kring Järntorget, Majorna och så vidare.
En dag träffar Pål Eva som han förälskar sig i. Eva får i sin tur upp ögonen för Påls begåvning och övertalar honom att gå med i hennes band.

Begreppet “ungdomsfilm” klingar inte helt positivt i mina öron, och jag vill inte heller använda det för att beskriva Känn ingen sorg. Den är helt enkelt för bra.
Filmen känns unik. Själva storyn är visserligen basic – pojke möter flicka och förvecklingar uppstår. Filmen går från att vara Göteborgshumoristisk med en del sköna klyschor (von Brömssen ger Albert och Herbert-vibbar) till en allvarlig historia som involverar både droger och misshandel. Det ligger ett konstant skimmer över filmen som är sagorealistisk – vilket jag verkligen tycker om. Och i kombination med Håkan Hellströms fantastiska musik så blir det helt enkelt en perfekt mix. Det blir aldrig musikal (tack och lov för detta), utan musiken lyckas förstärka en känsla. Den blir filmens halspulsåder.

Filmen är väldigt rolig emellanåt. En favoritscen är när farfar Rolle får dambesök av Hopp och Pål agerar “förkläde”. Adam Lundgren gör ett mycket bra jobb som Pål, spelar aldrig över. Även Josefin Neldén övertygar som Lena.

En invändning är att Lena hade kunnat få mer plats. Nu är det Disa Östrand i rollen som Prinsessan Eva som får största uppmärksamheten. Dock som ett objekt snarare än ett subjekt. Hon fyller (blott?) funktionen som Påls drömtjej.
Trots bristande kvinnoporträtt så känns tonen annars helt rätt. Kanske behövdes det två svenskar som gjort film i USA för att ro hem det här projektet. Och för att kunna höja den över många av de svenska filmer som görs idag (självklart finns det undantag, som Gabriela Pichlers fantastiska, drabbande Äta Sova Dö från 2012).

Som Håkan-fan kan jag njuta av de insprängda detaljerna, som låttexter skrivna på väggar och uttalande av skådespelarna i olika sammanhang. Som farfar Rolle till sin flamma Hopp: Vill du ha en idiot lägg din hand i min…
Men som icke-fan har man också mycket att hämta. Jag kan nästan intyga att många “icke-fans” kommer att ha tänkt om efter att ha sett Känn ingen sorg. Det är helt enkelt för svårt att motstå. Och vilken reklam för Göteborg sen.

Eftersom detta inte liknar något jag tidigare sett, berättandet är medryckande, härligt och nyskapande, musiken fantastiskt och Göteborg visar sig från sin bästa sida så blir det ett högt betyg. Känn ingen sorg gör helt enkelt livet lite lättare att leva för en stund.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Man of Steel

År: 2013

Regi: Zack Snyder

Skådespelare: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russell Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Antje Traue, Laurence Fishburne

man-of-steel-poster

Är det en fågel? Är det ett flygplan? Nej, det är en recension av den nya Stålmannen-filmen Man of Steel!

Nu har det blivit dags för en ny filmtolkning om pojken Kal-El från planeten Krypton. Det har gjorts fyra filmer tidigare med Christopher Reeve i huvudrollen (de gjordes mellan år 1978-1987) och regissör Bryan Singers version Superman Returns från 2006. Singers film fortsatte på sätt och vis från de tidigare filmerna men den här är en reboot (Hollywoods nya favoritbegrepp), du behöver alltså inte veta något om Stålmannen/Superman sedan tidigare. Och som så ofta är fallet när det gäller reboots nu för tiden (som t.ex. Batman Begins och Casino Royale) är den lite mörkare och allvarligare än tidigare filmer.

Det är också regissören till de senaste Batman-filmerna Christopher Nolan som har en hand med i Man of Steel, här är han bara producent dock. Regisserandet har han den här gången överlåtit till Zack Snyder. Snyder är mannen bakom de mycket lyckade Dawn of the Dead och Watchmen (i mitt tycke en av de allra bästa superhjältefilmerna som gjorts), men han har också gjort de visserligen jäkligt snygga men lite tomma filmerna 300,  Legenden om ugglornas rike och Sucker punch. Även Man of Steel är en snygg film men innehållsmässigt någonstans mellan de nämnda filmerna.

Ramhandlingen är väl ganska välkänd för de flesta, det handlar alltså om pojken Kal-El som skickas från Krypton av sina föräldrar (Russell Crowe, Ayelet Zurer) och landar på vår planet där han uppfostras av familjen Kent (Diane Lane, Kevin Costner). Pojken får namnet Clark och man får följa hur han brottas med dilemmat att hålla sina krafter hemliga och samtidigt rädda folk när de är i nöd. Mycket av handlingen handlar om just detta dilemmat samt om hans sökande om sitt ursprung. Själva barndomen får vi inte se särskilt mycket av, det är främst i några flashbacks vi får ta del av det. På ett sätt är det bra att man inte behöver en lång startsträcka innan den så att säga kickar igång med nutidshandlingen. Men samtidigt kommer jag på mig själv att jag skulle åtminstone vilja ha sett lite mer om denna perioden. Filmen är ju lite drygt 2 timmar och 20 min och vissa andra delar tyckte jag drar ut lite väl på tiden. Delar som då kunde ersättas med mer från barndomen.

Mycket av försnacket inför en sådan här film handlar ju om han som ska spela Stålmannen. Så hur klarar sig då brittiske skådespelaren Henry Cavill i rollen? Kritikerna har klagat lite om att han är lite träig i rollen men jag tycker han klarar sig rätt bra ändå. Han har onekligen fysiken och ”rätt” utseende för rollen och skådespelarmässigt tycker jag han klarar sig också. Lite av problemet med karaktären Stålmannen är ju att han är lite träig och präktig. Han har t.ex. inte Iron Mans kaxighet och one-liners eller är lika cool och explosiv som Wolverine. Ett annat problem med Stålmannen är just hans förmågor. Han är lite för bra på allt, han är i stort sett oförstörbar, han har superstyrka, kan flyga, skjuter laserstrålar från ögonen etc etc. Detta tycker jag blir ett litet problem i filmen. Man blir helt enkelt aldrig särskilt rädd för att han inte ska klara sig ur knipor på samma sätt som de hjältar som har fler svagheter. När Stålmannen har slängts igenom sin sjuttioelfte byggnad vet man att han kommer resa sig upp snabbt igen.

Men nu kanske jag låter lite gnällig. Jag ska poängtera att jag faktiskt tyckte om filmen, den är snygg som sagt och oftast underhållande. Duktiga skådisar som Amy Adams (Lois Lane) och Michael Shannon (skurken General Zod) får i ärlighetens namn inte så mycket att jobba med gör bra ifrån sig ändå. Filmen går ganska snabbt även om jag tycker att man kunde tightat till speltiden lite. Filmen är såklart oerhört påkostatad och det märks, specialeffekterna håller verkligen hög klass. Om man tycker att det dröjer lite väl länge innan det blir rejält med action kan man i alla fall inte klaga på att man får för lite mot slutet. Det blir en veritabel orgie i specialeffekter, förstörelse och explosioner. Nästan lite för mycket till och med. Kritiken filmen har fått om att ta sig själv på för stort allvar och vara humorfri störs jag inte av. Visst, den är allvarlig och i stort sett humorfri, men jag kan tycka det är skönt ibland när det inte är en massa flams och att filmskaparna inte lägger in någon form av comic relief-karaktär. Som typ Jar Jar Binks som ska vara rolig men som mest vill strypa. Långsamt.

Även om filmen inte motsvarade mina förväntningar riktigt så får jag ändå säga att jag ser fram emot nästa del. För en uppföljare blir det såklart nu när filmen har blivit en sådan succé och dragit in en massa pengar. Detta är också tanken att bli startskottet för en kommande Justice League-film. Justice League kan ses som DC Comics motsvarighet till Marvels The Avengers (DC Comics och Marvel är rivaliserande utgivare av serietidningar). Där The Avengers har Iron Man, Hulk, Captain America och Thor i samma team är det tänkt att Justice League ska innehålla just Superman, Batman (dock inte i Christian Bales gestalt), Wonder Woman, Green Lantern och The Flash. Något att se fram emot för serienördar alltså.

Kontentan är alltså att jag tycker det var en bra film, extremt välgjord och ofta underhållande superhjältetolkning, men det där speciella ”lilla extra” saknas och den emotionella nerven infinner sig aldrig riktigt. Det kan kännas lite motsägelsefullt, men det är alltså en Stålmannen-film som aldrig lyfter till de där riktiga höjderna. En stark trea blir det.

Betyg: 

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Ego

År: 2013

Regi: Lisa James-Larsson

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Sissela Kyle, Peter Andersson, Emil Johnsen

ego-poster

Mina förväntningar på Ego är lågt ställda och till en början tycker jag faktiskt den är helt ok. Vår huvudperson Sebastian är ett riktigt as. En arbetsskygg brat som lever på pappas pengar, super på Stureplan tillsammans med de lika sviniga killkompisarna och väntar på ett skivkontrakt. Plötsligt blir han blind och hela tillvaron rämnar. Södertjejen Mia blir hans assistent.

Jag tycker vanligtvis om Martin Wallström som skådis och han lyckas ge ett visst liv åt den triste och osympatiske Sebbe. Mylaine Hedreul är kul och bra i rollen som Mia och lyckas sätta några roliga repliker ibland. Deras samspel räddar filmens betyg. Peter Andersson är en fantastisk skådis, här har han tyvärr inte fått så mycket att jobba med.

Som så ofta i romcoms känns upplägget klyschigt och förutsägbart. Två personer ur skilda världar möts för att sedan få nya perspektiv på sina liv och bli förälskade i varandra. Det är bara så svårt att förstå vad Mia egentligen ser i Sebastian då han är en riktig douchebag. Mia får vi heller inte veta något om, förutom att hon är en “vanlig” tjej som jobbar inom hemtjänsten och bor på Söder. Och att hon är väldigt viktig i Sebastians tillvaro såklart.

Sista delen av filmen består av en talangjaktsorgie. I juryn sitter Dogge Doggelito (!) tillsammans med Josefin Crafoord. Varför kunde de inte bara hoppat över de bitarna i filmen? Så vansinnigt löjligt. Spelet från Wallström och Hedreul är filmens enda behållning, plus att fotot är ganska snyggt.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Bechdeltestet

Bechdeltestet är ett enkelt och effektivt test för att undersöka hur kvinnor skildras på film. Amerikanskan Alison Bechdel formulerade testet i serieavsnittet The rule 1985. Trettio år senare har bechdeltestet blivit poppis igen och börjat få ett större genomslag.

Det är inte särskilt avancerat. En film som klarar testet ska:

– Ha minst två kvinnliga karaktärer med namn
– Som pratar med varandra
– Om något annat än män

Det är skrämmande många filmer som inte uppfyller testet. Och då är kraven knappast högt ställda. Detta visar på ett stort, strukturellt problem. Filmer görs av män, för män. Kvinnor skildras alltför ofta som kuttersmycken och passiva objekt.

DNs kulturredaktion gick igenom de senaste årens svenska storfilmer och det visade sig att 20 av 30 inte klarar Bechdeltestet…

Feministisk Filmfasta

Wanda Bendjelloul är frilansjournalist och har varit föreståndare för en kvalitetsfilmbiograf. Hon började reflektera kring den skreva könsfördelningen inom filmbranschen och bestämde sig för att inleda ett cineastiskt projekt – att försöka avstå från filmer gjorda av män.  På sin blogg har hon bland annat gjort en omfattande lista över alla kvinnliga regissörer.

http://filmfasta.blogspot.se/

Skribent: Julia

Recension – The Way, Way Back

År: 2013

Regi: Nat Faxon, Jim Rash

Skådespelare: Toni Collette, Allison Janney, Steve Carell, Sam Rockwell, AnnaSophia Robb, Amanda Peet, Maya Rudolph, Nat Faxon, Jim Rash

images

Duncan är fjorton år och befinner sig i det klassiska gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Det är sommar och han tvingas nu att följa med sin mamma, den bossige styvpappan och bonussyrran på semester till ett strandhus. Ett strandhus där de vuxna varje år samlas för att supa, festa och vänstra med varandra medan barnen tar sin tillflykt någon annan stans. “Som skollov för vuxna” som Duncans flirt Susanna så fint uttryckte det…

Inåtvända Duncan känner sig totalt fel och utanför den nya familjekonstellationen. Ständigt motarbetad och utmobbad av mammans kille Trent (mästerligt spelad av Steve Carell) cyklar han iväg för att få vara ifred. Några kompisar har han inte förutom den skelögda Peter, son till grannen Betty som till varje pris försöker få Duncan och Peter att umgås.
Under en cykeltur hittar Duncan vattenparken Water Wiss där han av en slump träffar på den sällskapsjuke, pojkaktige Owen. Owen fattar tycke för Duncan och ger honom sommarjobb. Plötsligt får Duncan ett sammanhang och en möjlighet att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt börjar han utveckla en vänskap med granntjejen Susanna som känner sig lika ensam som honom.

Filmen är späckad med bra skådisar. Toni Collette, Allison Janney, Steve Carell, Sam Rockwell, Anna Sophia Robb, Amanda Peet och Maya Rudolph för att nämna några. Nat Faxon och Jim Rash (som skrev The Descendants) är manusförfattare och regissörer. De gör även två roliga karaktärer i filmen som jobbar i vattenparken.

Här finns karaktärer att älska, att skratta med eller åt. Som tittare bryr du dig helt enkelt om dina karaktärer och det är en av filmens stora styrkor. Tittaren kan hela tiden följa Duncans utveckling. Från inåtvänd, utstött kille som ingen brytt sig om till att bli populär och omtyckt för just den personen han är. En klassisk “växa upp och hitta sin identitet”-historia kryddad med roliga och varma karaktärer som får en att asgarva.

Trents speedade granne Betty (spelad av Allison Janney) är underbar i sin roll och drar ner många skratt. Hennes försök att para ihop Duncan med sin skelögde son Peter är obetalbara! Det är även scenerna med den bittre Lewis (Jim Rash) som har ambitioner att lämna vattenparken, men som aldrig kommit så långt…
Toni Collette och Steve Carell spelade mot varandra i Little Miss Sunshine och är lika lysande i den här filmen. Carell lyckas gestalta svinet Trent med fingertoppskänsla och Collette Duncans osäkra morsa på ett lika träffande sätt.

På minussidan finns en scen där vuxne Roddy (Nat Faxon) tittar på tonårsbrudar i bikini. Känns inte helt fräscht – faktiskt ganska obehagligt.

Annars, mycket bra underhållning!

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB