År: 1999
Regi: Paul Thomas Anderson
Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Tom Cruise, Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Melora Walters, Philip Baker Hall, Jason Robards, Jeremy Blackman
När folk frågar mig om mina intressen och jag svarar att jag är väldigt filmintresserad så följs det oftast upp med den naturliga, och fullt befogade, frågan: ”Jaså, vilken är din favoritfilm då?”. Den frågan är i stort sett omöjlig att svara på, iaf för mig, det är lite som att en förälder skulle behöva välja sitt favoritbarn. Okej, kanske inte riktigt, men ni förstår vad jag menar. Jag kan däremot våga mig på att säga några filmer som är på min topp-tio lista åtminstone. En av de filmer som då dyker upp i hjärnan är just Magnolia.
Magnolia är en ensemblefilm där flera olika människoöden knyts ihop i San Fernando Valley, Los Angeles. Vi har sjukskötaren Phil (Philip Seymour Hoffman) som tar hand om en döende man (Jason Robards) och samtidigt försöker få tag i hans son. Samtidigt följer vi den döende mannens betydligt yngre fru (Julianne Moore) som brottas med sina inre samvetskval samt en polis (John C. Reilly) som knackar på hos kvinna (Melora Walters) som fångar hans intresse. Vi får även följa Frank T.J. Mackey (Tom Cruise), en självutnämnd självhjälpsguru, som håller seminarier i ämnet ”Seduce and Destroy” med minst sagt kvinnofientligt innehåll. Ytterligare öden vi får följa är underbarnet Stanley (Jeremy Blackman), som ska vara med i ett frågesportsprogram som leds av programledarveteranen Jimmy Gator (Philip Baker Hall) och det tidigare underbarnet Quiz Kid Donnie Smith (William H. Macy) som det inte gått alltför bra för i livet och som letar efter kärleken.
Det som lätt skulle kunna hända i en sådan här typ av film är att några av delhistorierna blir ointressanta och att man därför längtar mest till att följa sina favoriter. Visst är man kanske lite extra svag för några av delhistorierna men det är faktiskt förvånansvärt hög nivå på allihop. Det blir nästan alltid ett ”Åh nej!”, när de byter från den nuvarande episoden tills nästa, för att sedan bytas till ett ”Åh ja!” när man ser att man får följa en annan karaktär som man saknat. Men det spelar som sagt ingen roll om du har ett fantastiskt manus om man inte har skådespelare som kan matcha det. Som tur har regissör Anderson (Boogie Nights, There Will Be Blood, The Master) haft fingertoppskänsla när han har rollsatt filmen, filmen är full med riktiga karaktärsskådespelare, ess som fullständigt glänser i rollerna. Om man har ett någorlunda ”normalt” filmintresse känner man kanske inte igen så många namn i rollistan, men du känner garanterat igen flera av dom när du ser dom. Man kanske höjer lite på ögonbrynen av att se att Tom Cruise är med i den här typen av film men faktum är att han troligtvis gör sin bästa roll i karriären som den fullständigt slemmige och osympatiske Frank, Oscarsnomineringen är minst sagt välförtjänad!
Filmen har gott om oförglömliga scener, scenen när hela rollbesättningen börjar sjunga med i Aimee Manns “Wise Up” är helt magisk. Ytterligare guldkorn är när Tom Cruises karaktär hamnar i en intervju som inte riktigt går som han hade tänkt sig, Julianne Moores utskällning av det misstänksamma butiksbiträdet etc etc. Ja, jag skulle kunna hålla på hela dagen och lista scener jag tycker om. Angående filmens regniga WTF-är-det-som-händer-scen (har man sett den vet man vilken jag menar) måste jag erkänna att jag första gången inte var riktigt säker på vad jag skulle tycka. Men efter jag hade smält intrycket tyckte jag det var ytterligare en sak som verkligen förhöjde filmen.
Det känns lite tråkigt kanske att oreserverat hylla en film såhär, men det är väl lite så med sina favoritfilmer. Att det inte finns en enda scen man skulle vilja vara utan.
Betyg: ★★★★★
Recensent: Jimmy
Filmsnutten 