Recension – Lincoln

År: 2012

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader, Hal Holbrook, John Hawkes, Jared Harris, Jackie Earle Haley, Tim Blake Nelson, Bruce McGill

lincoln

I Steven Spielbergs Lincoln får man reda på mycket nytt om den populäre presidenten, saker jag tidigare inte hade en aning om. Det visade sig att han i ung ålder kom i kontakt med vampyrer och med hjälp av en rutinerad vampyrjägare lärde sig vampyrjagandets ädla konst. Hans favoritvapen var en yxa och han var så stark att han kunde klyva en trädstam med ett hugg, det var även så… eller nej, vänta nu… det där var visst förra årets andra Abraham Lincoln-film Abraham Lincoln: Vampire Hunter. Om det nu är någon som undrar kan jag med en gång försäkra er om att Lincoln är en bättre film på alla sätt och vis.

En biografisk film (eller biopic, som jänkarna säger) kan lätt hamna i flera fällor. Ofta blir det rätt upp och ned-berättande, han/hon/hen föds, växer upp, har någon form av barndomstrauma som spökar dom resten av livet, blir berömd, dekar ned sig, gör storstilad comeback, förlikar sig med sitt barndomstrauma, dör, en massa folk gråter på begravningen och till slut en eftertext som förklarar hur han/hon/hen förändrade den värld vi lever i. Visst, ibland fungerar det utmärkt men ofta blir det ganska slätstruket.

Spielberg har försökt frångå normen lite i just det avseendet iaf. Hela filmen utspelas nämligen under en ganska kort period i Lincolns liv och det handlar främst om hans kamp att få igenom det 13:e tillägget som ska upphäva slaveriet i Amerika. Det är intressant att följa absolut, men man känner verkligen att filmen är 2.5 timmar lång. Den är också en väldigt mansdominerad film, större delen av filmen består utav män i peruker som diskuterar saker med varandra.

Precis som en annan biopic från härom året (Thatcher-filmen Järnladyn där Meryl Streep glänste) har mycket om snacket handlat om skådespelaren som spelar huvudrollen. I detta fall Daniel Day-Lewis, som spelar huvudrollen och är en av mina personliga favoriter. Han är en skådespelare som gör ytterst få roller, oftast bara en handfull per decennium. Man kan säga att han är lite av Samuel L. Jackson motsats i det avseendet. Det ska ha krävts mycket övertalning från Spielbergs sida, men det var såklart värt det så här i efterhand. Han är fantastisk, som vanligt, och kan numera stoltsera sig som den enda skådespelare som vunnit tre Oscar för bästa manliga huvudroll (övriga fick han för Min vänstra fot och There Will Be Blood). Det är svårt att skapa en människa av kött och blod av en sådan mytologiserad person som Abraham Lincoln men han lyckas med bravur. Jag hoppas bara att han inte väntar ytterligare fem år till hans nästa roll…

Filmen är verkligen extremt välgjord på alla sätt, scenografi, foto, skådespeleri håller hög klass. Men det är iofs svårt att misslyckas med veteraner som Daniel Day-Lewis, Tommy Lee Jones, David Strathairn, Sally Field och Hal Holbrook i rollistan (även om jag tycker att Oscarsnomineringarna för både Jones och Field är lite att ta i kanske). Men tyvärr räcker inte allt detta riktigt till att lyfta filmen till de där höjderna som man hade hoppats på och jag blir ärligt talat aldrig särskilt berörd av filmen.

Summan av kardemumman är alltså att det är en intressant och väldig välgjord film med en Day-Lewis i toppform, men den är lite för långrandig och pratig för sitt eget bästa. Det blir därför bara en trea i betyg, dock en väldigt stark sådan.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Magnolia

År: 1999

Regi: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Tom Cruise, Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Melora Walters, Philip Baker Hall, Jason Robards, Jeremy Blackman

magnolia

När folk frågar mig om mina intressen och jag svarar att jag är väldigt filmintresserad så följs det oftast upp med den naturliga, och fullt befogade, frågan: ”Jaså, vilken är din favoritfilm då?”. Den frågan är i stort sett omöjlig att svara på, iaf för mig, det är lite som att en förälder skulle behöva välja sitt favoritbarn. Okej, kanske inte riktigt, men ni förstår vad jag menar. Jag kan däremot våga mig på att säga några filmer som är på min topp-tio lista åtminstone. En av de filmer som då dyker upp i hjärnan är just Magnolia.

 Magnolia är en ensemblefilm där flera olika människoöden knyts ihop i San Fernando Valley, Los Angeles. Vi har sjukskötaren Phil (Philip Seymour Hoffman) som tar hand om en döende man (Jason Robards) och samtidigt försöker få tag i hans son. Samtidigt följer vi den döende mannens betydligt yngre fru (Julianne Moore) som brottas med sina inre samvetskval samt en polis (John C. Reilly) som knackar på hos kvinna (Melora Walters) som fångar hans intresse. Vi får även följa Frank T.J. Mackey (Tom Cruise), en självutnämnd självhjälpsguru, som håller seminarier i ämnet ”Seduce and Destroy” med minst sagt kvinnofientligt innehåll. Ytterligare öden vi får följa är underbarnet Stanley (Jeremy Blackman), som ska vara med i ett frågesportsprogram som leds av programledarveteranen Jimmy Gator (Philip Baker Hall) och det tidigare underbarnet Quiz Kid Donnie Smith (William H. Macy) som det inte gått alltför bra för i livet och som letar efter kärleken.

 Det som lätt skulle kunna hända i en sådan här typ av film är att några av delhistorierna blir ointressanta och att man därför längtar mest till att följa sina favoriter. Visst är man kanske lite extra svag för några av delhistorierna men det är faktiskt förvånansvärt hög nivå på allihop. Det blir nästan alltid ett ”Åh nej!”, när de byter från den nuvarande episoden tills nästa, för att sedan bytas till ett ”Åh ja!” när man ser att man får följa en annan karaktär som man saknat. Men det spelar som sagt ingen roll om du har ett fantastiskt manus om man inte har skådespelare som kan matcha det. Som tur har regissör Anderson (Boogie Nights, There Will Be Blood, The Master) haft fingertoppskänsla när han har rollsatt filmen, filmen är full med riktiga karaktärsskådespelare, ess som fullständigt glänser i rollerna. Om man har ett någorlunda ”normalt” filmintresse känner man kanske inte igen så många namn i rollistan, men du känner garanterat igen flera av dom när du ser dom. Man kanske höjer lite på ögonbrynen av att se att Tom Cruise är med i den här typen av film men faktum är att han troligtvis gör sin bästa roll i karriären som den fullständigt slemmige och osympatiske Frank, Oscarsnomineringen är minst sagt välförtjänad!

Filmen har gott om oförglömliga scener, scenen när hela rollbesättningen börjar sjunga med i Aimee Manns “Wise Up” är helt magisk. Ytterligare guldkorn är när Tom Cruises karaktär hamnar i en intervju som inte riktigt går som han hade tänkt sig, Julianne Moores utskällning av det misstänksamma butiksbiträdet etc etc. Ja, jag skulle kunna hålla på hela dagen och lista scener jag tycker om. Angående filmens regniga WTF-är-det-som-händer-scen (har man sett den vet man vilken jag menar) måste jag erkänna att jag första gången inte var riktigt säker på vad jag skulle tycka. Men efter jag hade smält intrycket tyckte jag det var ytterligare en sak som verkligen förhöjde filmen.

Det känns lite tråkigt kanske att oreserverat hylla en film såhär, men det är väl lite så med sina favoritfilmer. Att det inte finns en enda scen man skulle vilja vara utan.

Betyg: 

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Jakten

Originaltitel: Jagten

År: 2012

Regi: Tomas Vinterberg

Skådespelare:  Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport, Annika Wedderkopp, Susse Wold, Lars Ranthe, Anne Louise Hassing, Ole Dupont

Jakten

Lucas jobbar på en förskola i en liten dansk by. Han har precis börjat återhämta sig efter en skilsmässa, han trivs med sitt jobb, är omtyckt av kollegorna och populär bland barnen. Så en dag ställs allting på ända, när flickan Klara berättar någonting som får Lucas att framstå som pedofil. En häxjakt tar sin början. Det lilla samhället drabbas av masshysteri och Lucas och hans tonårige son blir offer för byns trakasserier.

Detta är Mads Mikkelsens film. Han är verkligen briljant i rollen som Lucas, han lyckas förkroppsliga all ångest, frustration uppgivenhet på ett så skickligt sätt att jag som tittare får gåshud. Vinterberg inleder filmen med ett gäng medelålders män som kallbadar på höstkanten. Här är Lucas tillsammans med vännerna han känt sedan barnsben. Så långt känns allting bra, nästan lite mysigt. När filmen sedan byter tonläge förvandlas den varma gemenskapen ute på landsbygden till en kall och hänsynslös mobb. Eftersom Klara är dotter till Lucas bästa vän är det en särskilt hård kil som slås in mellan dem.

Detta är verkligen en obehaglig film. Men också en väldigt gripande film som mer eller mindre knockar tittaren.
Det enda jag har att invända emot är att Vinterberg ibland använder sig av könsstereotyper. Kvinnorna blir de svekfulla, intrigerande medan männen blir de förvuxna tonårsgrabbarna.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Förtroligheten

År: 2013

Regi: William Olsson

Skådespelare: Johan Gry, Alba August, Helena af Sandeberg, Ingrid Lundgren, Anton Baggeryd Singfjord

förtroligheten

Filmen utspelar sig i det trygga villaområdet Förtroligheten i Örgryte, Göteborg. Där bor psykologen Paul tillsammans med sin familj. En sommarnatt mitt i konfirmationstider klättrar en maskerad man in genom fönstret och utsätter tonårsflickan Selina för sexuella övergrepp. Villaidyllen är plötsligt hotad. Pappan Paul drabbas av starka skuldkänslor över att inte ha skyddat sin dotter. Mamman blir alltmer inåtvänd och familjens tillvaro ställs på ända. Inte långt därifrån bor en “udda” kille med sin mormor. Han är tidigare dömd för blottning och gillar att måla nakna fruntimmer på fritiden…

Jag tror regissören hade väldigt höga ambitioner med den här filmen. Alba August och Johan Gry är båda duktiga skådespelare, särskilt August i sin första filmroll. Å andra sidan är Alba dotter till skådespelaren Pernilla August och regissören Bille August.

Resten av ensemblen är svajig och skådespeleriet blir därför ojämnt överlag. Helena af Sandeberg har aldrig imponerat på mig (åtminstone inte hittills). Här spelar hon en blek modersgestalt som ber böner med sina barn innan läggdags.

Det refereras friskt till bibeln och till psykologen Carl Jungs teorier om den mänskliga skuggan. Jag vill såklart inte göra en spoiler, men för mig kändes det VÄLDIGT tydligt vem som var den skyldiga/skyldige filmen igenom. Och det är ju knappast till filmens fördel, eller hur? Jag reserverar mig för att jag kan ha fel, under filmens gång läggs flera lösa trådar ut. Men de blir aldrig mer än antydningar.

Vad det gäller de bibliska referenserna så känns det helt enkelt inte trovärdigt att en mamma i Örgryte 2013 skulle sjunga en psalm för sin dotter. Betyget räddas av Alba August och Johan Gry.

Betyg: 

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Bling Ring

År: 2013

Regi: Sofia Coppola

Skådespelare: Katie Chang, Israel Broussard, Emma Watson, Claire Julien, Taissa Farmiga, Georgia Rock, Leslie Mann

Jag gillar Sofia Coppolas regissörsstil och tyckte mycket om både Virgin Suicides och Lost in Translation. Därför var mina förväntningar relativt högt ställda på The Bling Ring.

Handlingen kretsar kring ett gäng tonåringar som är sjukligt besatta av den glamourösa kändisvärlden. De bryter sig in hos kända personer och stjäl kläder, skor, smycken och andra dyra accessoarer. Emma Watson spelar Nicki, en identitetssökande tjej som drömmer om modellyrket och som får hemundervisning av sin mamma med scientologvibbar.

Filmen lyckas fånga vår tids ytliga fixering vid kändisar och lyxprylar. Coppola burkar vara skicklig på att skildra människors ensamhet och få tillvaron att framstå som ganska tom och meningslös. Men här lyckas hon aldrig få mig engagerad i någon av karaktärerna. Jag kan ana deras tomhet och trasighet någonstans under deras dyra designplagg, men mest framstår de som bortskämda, ytliga brats som saknar verklighetsförankring. Filmen består mest av upprepningar där tittaren får se de här ungdomarna bryta sig in i hus efter hus. Däremellan syns de festa hårt med droger på de hippaste klubbarna.
Jag hade velat se en fördjupning av karaktärerna. Nu blir de mest skissartade. Dessutom hade Coppola hellre kunnat fokusera på efterspelet och förräderiet vännerna emellan. Det hade blivit betydligt intressantare.

Betyg: 

Recensent: Julia

IMDB

Recension – En kärlekshistoria

År: 1970

Regi: Roy Andersson

Skådespelare: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers

en_kärlekshistoria

Detta är en recension som vänder sig till er som uppskattar filmklassiker. För Roy Andersons kärlekshistoria håller än.

Handlingen är enkel att förklara. Anderssons debutfilm handlar om tonårskärlek. Per och Annikas förälskelse ställs i stark kontrast till föräldrarnas brustna förhoppningar, bitterhet och ensamhet. Detta är en mästerlig skildring av den första, riktiga förälskelsen som de allra flesta av oss känner igen.

Här finns en av de vackraste scenerna jag sett  på film. Det är givetvis den kända scenen vid fotbollsplanen i Tantolunden jag talar om. Det är här kärleksparet Annika och Pär återförenas efter sitt första bråk. Den som inte får en tår i ögat efter att ha sett detta måste ha ett hjärta av sten.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Amelie från Montmartre

Originaltitel: Le fabuleux destin d’Amélie Poulain

År: 2001

Regi: Jean-Pierre Jeunet

Skådespelare: Audrey Tautou, Mathieu Kassovitz, Serge Merlin, Jamel Debbouze

amelie

När jag får frågan om vilken som är min favoritfilm poppar Amélie från Montmartre nästan alltid upp i huvudet direkt. Det är svårt att komma på en film som innehåller fler goda ingredienser och som gör en mer lycklig än denna pärla av Jean-Pierre Jeunet. Här finns rikligt med humor och fantasi, intressanta och roliga karaktärer och en kärlekshistoria som griper tag. De fantastiska bilderna av Paris kan inte göra tittaren annat än djupt förälskad.

Huvudperson är den blyga Amélie som haft en lite speciell barndom med en nervös mamma och en kall, frånvarande pappa. Som vuxen bor hon ensam i en vindsvåning i Montmartre och jobbar på kaféet Des deux moulins.

En dag hittar hon ett plåtskrin med gamla saker i sin lägenhet som ett barn har gömt några decennier tidigare . Efter lite research lyckas hon ta reda på att skrinet tillhört en pojke vid namn Bretodeau, som nu är en vuxen man. Amélie bestämmer sig för att återlämna skrinet anonymt för att se om Bretodeau blir lycklig av att återse sin barndomsskatt. Uppdraget lyckas, och rusig av lycka över att ha spridit glädje bestämmer sig Amélie för att försöka förbättra sina medmänniskors liv.

Min favoritscen i filmen är definitivt den när Amélie återlämnar plåtskrinet till Bretodeau, den får ögonen att tåras varje gång… Plåtskrinet blir för Bretodeau vad madeleinekakan är för karaktären i Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt – den väcker hans barndomsminnen och han slungas tillbaka på en sekund. Så oerhört skickligt och vackert skildrat.

Det kan inte bli annat än toppbetyg för den här filmen. Till er som ännu har den här filmen kvar att upptäcka är det bara att gratulera…

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB