Recension – The Square

Posted in Betyg 4, Drama, Komedi, Recension by

År: 2017

Regissör: Ruben Östlund

square

Skådespelare: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary, Christopher Læssø, Elijandro Edouard, Daniel Hallberg, Martin Sööder

Det första jag tänker på när jag hör The Square är den berömda apscenen med motion capture-artisten Terry Notary. Och det kanske inte är så konstigt, eftersom scenen är ganska representativ för vad filmen handlar om. Hur vi människor kämpar för att upprätthålla vår civiliserade fasad och trycka undan våra djuriska drifter.
Samtidigt är den väldigt underhållande och oförutsägbar. Som åskådare undrar man var det hela ska bära iväg, som så ofta i Östlunds filmer.

Med The Square vann Ruben Östlund filmvärldens finaste pris, Guldpalmen, som den första svenska regissören på 66 år. Det är fantastiskt roligt för svensk film, och inte minst för Östlund. Inte helt opartiskt måste jag säga att jag tycker att priset är välförtjänt.

Östlund är en spännande regissör. Han lyfter ämnen som gör att hans filmer dröjer sig kvar. De får en att grubbla och ifrågasätta det mänskliga beteendet.
I en intervju hörde jag Östlund prata om The bystander effect (åskådareffekten), ett socialpsykologiskt fenomen som gör att människor inte ingriper när andra människor är närvarande. Ju fler människor på plats, desto mindre sannolikt är det att någon ingriper. Och visst är det något fängslande med frågeställningar där inte allt är svart eller vitt, och där det inte alltid finns något tydligt “rätt eller fel”?

I de De ofrivilliga och Turist utforskar Östlunds gruppens påverkan på individen och en manlighet i kris, utlöst av en lavin i alperna.

Filmen Play, som på vissa håll anklagades för att vara rasistisk, handlade om en grupp förortspojkar som på ett raffinerat sätt rånade tre pojkar med det så kallade “brorsan-tricket”. Pojkarna lämnade till slut över sina värdesaker utan att rånarna behövde använda sig av fysiskt våld. Idéen hämtade Östlund från ett riktigt fall i Göteborg.

The Square utspelar sig på ett konstmuseum inrymt i det kungliga slottet i Stockholm där Christian (Claes Bang) är konstnärlig ledare. Muséet är aktuellt med en ny utställning om “Rutan”, som symboliserar tillit.
Filmen är full av dråpliga situationer där huvudpersonen Christians moral sätts på prov, när han sätter sig i den ena besvärliga situationen efter den andra.

Filmen är en satir över samtida konst, och ifrågasätter vad konst egentligen är. Det finns till exempel en scen där en städare råkar “förstöra” ett konstverk som föreställer en hög grus.

Claes Bang är bra och rolig i huvudrollen. Elisabeth Moss från bland annat Mad Men och The Handmaid’s tale gör en rolig biroll som kulturjournalist.

Östlund är ambitiös och vill avhandla mycket i sin film. Det är kollektivet kontra individen, och hur vi behandlar våra medmänniskor.
Efteråt har många intressanta frågeställningar väckts i mitt huvud.
Den enda invändningen jag har mot The Square är att den är lite för lång.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Ted – För kärlekens skull

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

År: 2018

Regissör: Hannes Holmted-poster

Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Maria Kulle, Johan Hedenberg, Hanna Alström, Happy Jankell

Som vi har längtat efter filmen som är baserad på Ted Gärdestads liv. Teds musik och hans äldre bror Kenneths texter resulterade i en nationell låtskatt som träffade rakt in i de svenska hjärterötterna.

Hannes Holms film börjar i föräldrahemmet i Sollentuna, där Ted och Kenneth spelar in egna låtar i pojkrummet, parallellt med att Ted spelar tennis. Han har dock huvudet i det blå, vilket märks i SM-finalen där han förlorar mot kompisen Björn Borg, på grund av att en låt poppar upp i huvudet (en aning förenklat, kan man tycka).

“Ibland undrar man om du har en högtalare i ditt huvud”, säger pappan som gärna vill att sönerna ska bli framgångsrika.
När så bröderna “signas” av den kände producenten Sikkan Andersson, tvingas Ted att välja mellan musiken och tennisen.
Sikkan vill dumpa Kenneth till förmån för en annan låtskrivare. Ted vägrar dock att arbeta med någon annan än sin bror, eftersom Kenneth är den enda som till fullo förstår honom.

Och det är brödrakärleken som övertygar mest i filmen om Ted Gärdestad.
Peter Viitanen gör ett mycket fint porträtt av brodern Kenneth, som alltid finns där, stöttande och förstående.
Under filmens första del dyker en handfull svenska celebriteter upp, som Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid, Stikkan Andersson och Povel Ramel.
Lotta Ramel spelar mamma till sig själv och Niklas Strömstedt spelar sin pappa, publicisten Bo Strömstedt.

Kostym är, som den brukar vara i svenska filmer, bra.
Vad det gäller karaktärerna så tillåter Hannes Holm oss tyvärr inte komma tillräckligt nära. Jag blir inte så berörd som jag hade kunnat bli. Den första delen av filmen är också den klart starkaste. Det är en njutning att få följa brödernas väg fram till genombrottet, och se hur den busige, lite oskuldsfulle Ted blir flickidol.
Adam Pålsson är bra i huvudrollen. Han förkroppsligar det som Ted Gärdestad så ofta förknippades med, ungdom, kärlek och oskuldsfullhet.

Den senare delen av filmen känns dock osammanhängande och det ges ingen närmare bakgrund till Teds schizofreni. Det kanske hade varit en bra idé att lämna sjukdomsbiten och fokusera på tiden innan. Att lämna det öppet med någon antydan om sjukdomen som till sist tog Teds liv.
Att skildra schizofrenin på ett trovärdigt, gripande sätt lyckas filmen inte med.

Jonas Karlsson är rolig i rollen som Stikkan Andersson och Happy Jankell färgstark som Teds första kärlek Lotta Ramel.

Jag hoppas och tror att filmen bidrar till att Ted och Kenneths musik blir upptäckt av nya generationer.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Snömannen

Posted in Betyg 1, Recension, Thriller by

År: 2017

Regissör: Tomas Alfredsson

Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, Ronan Vibert, J.K. Simmons, Val Kilmer, David Dencik, Toby Jones, Chloë Sevignysnow man

Snömannen har en skådespelarlista som skulle göra många regissörer gröna av avund.
Efter sina två senaste succéer, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy, kan det inte varit svårt för Tomas Alfredsson att locka karaktärsskådisar till sin film.

Men Alfredssons tolkning av Jo Nesbøs deckare är tyvärr en dikeskörning rakt in i en snödriva.

Fassbender, Ferguson, Gainbourg och resten av skådespelareliten har gjort det bästa utifrån ett svagt manus. Dialogen är många gånger styltig och de logiska luckorna många.
Hur kommer mördaren till exempel undan med att göra en snögubbe vid varje mordplats, utan att någon märker något?
Hur lyckas hen med att iscensätta så många snarlika självmord?

Fassbender gör sin akoholiserade kommissarie Harry Hole trovärdig, även om vi har sett denna poliskliché ungefär hundra gånger tidigare.

Ändå flyter det inte. Samspelet känns ofta styltigt. Den olycksbådande musiken i kombination med närbilder på snögubbar känns inte rätt.  Filmens rytm känns i otakt, konstiga klipp, man får intrycket av att det saknas scener. Något som bekräftas av Alfredsson, som vittnar om en för kort inspelningsperiod i Norge. Och det är klart, saknas det bitar när man ska berätta en historia så blir det inte bra…

Trots att det är en ruskig kvinnohatare och mördare i farten som styckar sina offer kommer jag på mig själv med att gäspa halvvägs in i filmen! Det finns inget fokus. Något som hade kunnat vara en riktigt spännande deckare visar sig vara totalt osammanhängande och tråkig.

Intrigen kanske fungerar bättre i boken än i filmen. Det är klart inte allt behöver vara hundra procent trovärdigt i deckare, men jag kan inte hjälpa att det känns konstigt med en mördare som triggas igång av snö. Att hen skulle lämna en snögubbe på varje mordplats eller kasta snöbollar efter sina offer… Jag antar att syftet med närbilderna på snögubbar var att ge tittaren kalla kårar. Det fungerade inte för mig. Jag må vara lättskrämd, men snögubbar biter tydligen inte.

Lite kuriosa.
I en scen vickar mördaren på höfterna till låten Popcorn i Holes lägenhet. Whaat?
En annan rolig detalj är att Val Kilmer har en ansiktsmask och är dåligt dubbad. Detta berodde på muncancer och är tragiskt i sig. Men hade de inte kunnat fixa en bättre dubbning?

Nej, Alfredsson. Du kan bättre.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Amatörer

Posted in Drama, Komedi, Recension by

År: 2018

Regissör: Gabriela Pichler

Skådespelare: Zahraa Aldoujaili, Yara AliadoAmatörer_amateurstter, Fredrik Dahl

Ulricehamn har länge varit känt som inspelningsplats för Colin Nutleys Änglagård.
Nu har en annan glesbygdskommun i Sjuhärad blivit satt på filmkartan, nämligen Svenljunga.
Fredrik Dahl, Kommuntjänsteman vid Svenljunga kommun, spelar dessutom huvudrollen.

Gabriela Pichler, som kallats den nya Bo Widerberg, slog igenom 2012 med Äta Sova Dö.
Nermina Lukac, som spelade huvudrollen, hittade Pichler på en fritidsgård. Lukac var helt grön som skådespelare men förärades ändå med en Guldbagge för insatsen.

Och just så jobbar Pichler när hon spelar in sina filmer. Hon använder sig av amatörer i rollerna, vilket ger en närmast dokumentär känsla. Människorna man får följa är verkligen av “kött och blod”, du får en inblick i deras verklighet och du känner lite extra för dem.

Precis så är det i Amatörer, som handlar om den fiktiva kommunen Lafors, som behöver “sälja in sig”. Ett tyskt lågprisföretag överväger att etablera sig på orten, det är bara en konkurrent som står i vägen, och det är Alingsås.

Eftersom kulturbudgeten är slut frågar kommunledningen ortens skolungdomar om de kan bidra med filmer. Snart anlitas också en tungviktare inom kommunfilmsgenren, som är tillsammans med en av lärarna på skolan.

Amatörer är en film med ovanligt stort hjärta, båda till glesbygdskommunen och människorna som bor där. Gabriela har ett socialt patos och drar sig inte för att ta sig an problem som människor på landsbygden upplever. De framställs aldrig som karikatyrer som man skrattar åt. Man får många goda skratt samtidigt som det emellanåt blir sorgligt.

Manuset har Pichler skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, författaren och dramatikern. Och med tanke på resultatet hoppas jag på fler samarbeten dem emellan framöver.

Fredrik Dahl gör en imponerande debut som den entusiastiske kommuntjänstemannen Musse.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Lady Bird

Posted in Betyg 4, Drama, Komedi, Recension, Romantik by

År: 2017lady bird

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Star Wars: Episode VIII: The Last Jedi

Posted in Action, Betyg 3, Recension, Science fiction by

År: 2017star-wars-last-jedi-poster

Regissör: Rian Johnson

Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, John Boyega, Andy Serkis, Lupita Nyong’o, Oscar Isaac, Domhnall Gleeson, Gwendoline Christie

Rey och Chewbacca har hittat Luke Skywalker på en ö ute i havet. Samtidigt försöker prinsessan Leia fly med Motståndsrörelsen från General  Hux och hans fiendestyrkor.
Kylo Ren har gjort Supreme Leader Snoke besviken och tvingas nu bevisa sin lojalitet.
Mörkret är stort och Motståndsrörelsen kämpar hela tiden i motvind. Som tittade blir man påmind om att Star Wars är en mörk rymdsaga, samtidigt som den är ett familjeäventyr.

Relationen mellan Kylo Ren och Rey är spännande och oförutsägbar att följa.

Jag blev Star Wars-intresserad först för några år sedan, lagom till att franchisen fick en vitamininjektion i form av Star Wars: The Force Awakens 2015.
Star Wars är lätt att tycka om. Den senaste filmen har dock delat fansen i olika läger, beroende på vissa händelser som jag inte kan avslöja.

Själv tycker jag att The Last Jedi är underhållande och snyggt gjord. Den är lite mer oförutsägbar än tidigare, dock så blir jag knappast blown away. Ibland känns det som att vissa skeenden går lite väl fort. Ett högt tempo i den här genren är givetvis att föredra, men det behöver inte hända saker precis hela tiden.

Det är gulligt och roligt med alla rymddjur. Min personliga favorit i den här filmen är porgen. För mig som älskar djur, verkliga såväl som påhittade, fungerar det utmärkt som comic relief. porg

Laura Dern gör en stark birollsinsats som Vice Admiral Holdo.
Den klarast lysande stjärnan på Star Wars-himlen är enligt mig prinsessan Leia, Carrie Fisher, som tragiskt nog gick bort efter inspelningen förra året.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Killing of a Sacred Deer

Posted in Betyg 4, Drama, Recension, Rysare by

the killing.JPGÅr: 2017

Regi: Yorgos Lanthimos

Skådespelare: Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic, Alicia Silverstone

Steven  är framgångsrik hjärtkirurg. Han lever ett välordnat liv tillsammans med sin fru Anna och barnen Sam och Bob. Men något stör idyllen.
Steven spenderar mycket tid med den tonårige pojken Martin. De äter, promenerar och Steven ger Martin presenter med jämna mellanrum. Snart dyker Martin upp på Stevens arbetsplats. Vi anar att allting inte står rätt till. Vad är det för relation de har? Och i vilken riktning håller den på att utvecklas?

Jag har gillat den grekiske regissören Yorgos Lanthimos sedan jag såg hans film Dogtooth. Denna minst sagt absurda film handlar om tre unga vuxna som isoleras i sitt hem från världen utanför. Filmen lyckas med att vara både skrämmande och rolig.
2015 kom Lobster, där singlar som inte lyckas hitta en partner förvandlas till valfritt djur. Ytterligare en mycket originell, rolig och absurd historia signerad Lanthimos.

The Killing of a Sacred Deer drar sig mer åt skräckhållet, men det absurda inslaget finns kvar.
Karaktärerna tycks vara avstängda, som att de inte har någon kontakt med sina känslor. Det är kylslaget. Familjerelationen är stabil men sval. Kärleksscenerna är inte av det romantiska slaget (ni kommer förstå vad jag menar)…
Dialogerna är udda, ibland snudd på komiska. Det talas om kroppshår i en scen, i en annan om dotterns menstruation.

Andra halvan av filmen blir en kamp mot klockan. Utan att avslöja för mycket av handlingen, kan jag berätta att det har något med Steven och Martins relation att göra. Filmen övergår i skräck och psykisk terror. Vissa scener för tankarna till Stanley Kubricks The Shining, om man ser till hur ljudet används.

Barry Keoghan är ruggigt bra i rollen som Martin. Hans blick känns så kall och slipprig att jag får kalla kårar.

Historien bygger tydligen på den grekiska tragedin om Agamemnon.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Baby Driver

Posted in Action, Betyg 4, Recension by

baby driverÅr: 2017

Regi: Edgar Wright

Skådespelare: Ansel Elgort, Jon Hamm, Eiza González, Lily James, Kevin Spacey, Jon Bernthal

En stöt som ger mycket cash. Vad kan gå fel?
Det finns många filmer som bygger på det temat. I Baby Driver finns det dock ingredienser som gör den mer underhållande än andra filmer som innehåller biljakter och bankrån.

Baby (Ansel Elgort) är en tystlåten kille som alltid bär hörlurar. Musiken hjälper honom att döva sin tinnitus.
Baby jobbar under Doc (Kevin Spacey) som planerar stöldkupper. Varje kupp kräver en ny uppsättning skurkar. Eftersom Baby ligger lågt, knappt säger ett ord och samtidigt lyssnar på musik blir han sällan uppskattad i gruppen. Något hans medbrottslingar inte kan klaga på är däremot hans bilkörning. Baby kör flyktbilen. Med lika lyckat resultat varje gång. Och rutten är alltid ackompanjerad av hans favoritlåtar. Det är tack vare dem han kan koncentrera sig på körningen.

Ansel Elgort är ett fynd i huvudrollen. Ödmjuk, snäll och tystlåten är han en lite av en antihjälte. Bilolyckan är ett trauma som fortfarande gör sig påmind hos honom.
I rollen som hans flickvän Debora ser vi Lily James, känd från tv-serien Downton Abbey och Cinderella.

Som jag redan nämnt är det musiken som är den viktigaste ingrediensen. Biljakterna och actionscenerna är synkroniserade med låtarna, vilket ger ett väldigt lyckat resultat.
Ett exempel på detta är när Babys favoritlåt Brighton Rock av Queen kulminerar i finalen.
Wright visar hur begåvat han kan kombinera actionscener och musik.

Jon Hamm (känd från Mad Men),  Eiza González, Jamie Foxx och Kevin Spacey gör färgstarka biroller.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Call me by your name

Posted in Betyg 5, Drama, Recension, Romantik by

År: 2017

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Amira Casar, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel

Filmer som handlar om kärlek. Det har jag sett oändligt många gånger förut.

Sedan i söndags kan jag konstatera att Call me by your name är den bästa film jag har sett som handlar om kärlek. Detta i hård konkurrens med Blå är den varmaste färgen.call

Bitterljuv är ett ord som beskriver min känsla inför den här filmen som höll mig fängslad under två timmar.
Historien handlar om förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och hans föräldrars sommargäst på den italienska rivieran 1983.

Amerikanen Oliver (Armie Hammer) är kaxig, lättsam, charmig och maskulin.
Elio uppfattar till en början Oliver som nonchalant, delvis på grund av hans överanvändning av hälsningsfrasen “later”.

Elio (Timothée Chalamet) kommer från en sällsynt begåvad familj som talar flera språk och intresserar sig för konst, musik och litteratur. För att fördriva tiden brukar han gå ut och dansa, transkribera musik eller bada.

Det känns fattigt att försöka beskriva hur bra den här filmen är. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den griper tag i mig. Karaktärerna är trovärdiga och jag tycker om dem. De är mänskliga och upplever något som vi alla kan relatera till.

Alla kommer vi ihåg den första, ljuva kärleken som innan man vet ordet av kan krossa en.
Med ansiktsuttryck och små, subtila gester gör särskilt  Timothée Chamalet en fantastisk rolltolkning. Det kan på ytan se ut som en lågmäld film, där dramat till störst del utspelar sig på insidan. Men det räcker att känna och iaktta Elio och Oliver för att svepas med.

Varje bildruta är godis. Sommar i Italien, korta shorts, en cigarett i mungipan, aprikoser, åttiotalsmusik och knastrande grusvägar. Det kan låta som en reklamfilm för den italienska landsbygden, men fungerar som en perfekt kuliss för ett livsomvälvande möte.

Kemin mellan Hammer och Chalamet är fulländad och jag kommer på mig själv med att vara spänd inför hur det ska gå.
Inte en replik klingar falskt. När slutscenen ebbar ut är jag i ett känslomässigt rus som stannar kvar i flera timmar. En bitterljuv känsla.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Den unge Zlatan

Posted in Betyg 3, Dokumentär, Recension by

År: 2016

Regi: Fredrik Gertten och Magnus Gertten

Den-Unge-Zlatan-Poster-210x300

”Du sitter på min plats” säger Zlatan Ibrahimovic till Kung Carl Gustaf på en presskonferens 2013. Glimten i ögat, javisst, men ligger det inte ett visst allvar i botten? Och många skulle nog instämma i påståendet. Visst är Zlatan den rättmätige kungen av Sverige. En världsstjärna som saknar motstycke i vårt långsmala land. Många är de klassiska Zlatan-kommentarer som dragit både klick och skratt. Han är ju så härlig den där Zlatan. Han är kung!

2001 gjorde Stefan Berg tillsammans med bröderna Magnus och Fredrik Gertten filmen Blådårar 2 – Vägen tillbaka. Dokumentären skildrar Malmö FF:s nedflyttning från Allsvenskan till Superettan och vägen tillbaka till den högsta serien. Under filmarbetet träffade de på en stöddig, ung kille som var nära sitt genombrott i klubben. Bröderna Gertten förstod att bolltrollaren från Rosengård var en potentiell fotbollsstjärna. De filmade oräkneliga intervjutimmar med Zlatan. Mycket lite av stoffet användes i Blådårar-dokumentären.
Flera år senare kan brödernas initiativ betraktas som ett snilledrag. Zlatan Ibrahimovic är idag Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna med världsklubbar som Ajax, Inter, Juventus och Milan på sitt CV.

Den unge Zlatan handlar om hur Zlatan blev den världsstjärna han är idag. När filmen rullar igång har han precis blivit köpt av Ajax för 85 miljoner kronor. Tittaren får följa resan från kaxig och kritiserad talang från Malmö till en av världens mest upphöjda fotbollsspelare. Vägen dit har verkligen inte varit spikrak. Den unge Zlatans ilska och övermod riskerar att kosta honom hans karriär.

Som ung kille verkar Zlatan inte haft så många människor att vända sig till. Han är sluten och öppnar sig inte för människor som han inte litar på. I ena sekunden är han briljant på fotbollsplanen, för att i den andra lacka ur på en medspelare och sätta en armbåge i hans huvud. Efter att ha blivit värvad till Ajax blir Zlatan hårt ansatt av holländsk press. Tittaren får en bakgrund till Zlatans ibland griniga attityd till media och journalister.

Många av oss känner Zlatan som en citatmaskin som förvandlar intervjuer med sportjournalister till klickmonster. Som den kaxigaste killen i norra Europa med ett självförtroende större än månen. Ett naturbarn som inte tar någon skit. I intervju på intervju får han oss att skratta eller dra på munnen. Och för det mesta är han rolig. Men ibland är det inte fullt lika lyckat. Som när Zlatan säger till journalisten Olof Lundh på en presskonferens 2015 att ”Det blir en extra kick när du får ont i magen”. Sekunderna tidigare har Lundh ställt en okritisk fråga om Zlatans parfym- och klädkampanjer, om det är en kick att nå framgångar utanför fotbollsplanen.
Ett annat av Zlatans mindre angenäma ögonblick var när han i samband med den uteblivna hyllningen av Therese Sjögran erbjöd damlandslaget en cykel med sin autograf på. Sådana saker skulle en stjärna som Zlatan kunnat stå över.

Olof Lundh har skrivit en intressant krönika om mediernas hovsamma inställning till Zlatan och hur mycket han faktiskt kommer undan med. Och visst är Zlatan nästintill oantastlig. Som makthavare och lagkapten för det svenska landskapet måste han dock lära sig att det är hans jobb att svara på frågor – även de kritiska.
Tänk hur Zlatan hade kunnat omforma manlighetsnormerna för en hel generation killar, bara genom att utnyttja sitt inflytande. Vem lyssnar unga killar till om inte till honom? Jag tycker att Zlatan är en fascinerande person. Men han måste stå ut med granskning och förstå att journalister måste göra sitt jobb. Den Zlatan jag håller högst är han som visar civilkurage för en pojke som blir undanskuffad av en vuxen man. Den sidan hoppas jag att få se mer av, på bekostnad av den andra, mindre smickrande sidan.

På Göteborgs Filmfestival slås jag av hur blandad publiken är. Hälften av publiken utgörs av unga killar från förorten som är ditbjudna av en av festivalens ambassadörer. Åldrarna skulle kunna sträcka sig från 6 till 100 år. Att en dokumentär drar en så blandad publik är i sig anmärkningsvärt.
Den unge Zlatan är en film för de redan frälsta men också för de som vill veta mer om hur Sveriges största fotbollsspelare uppstod. Mycket nytt får vi  inte veta om vår fotbollsidol. Men precis som de andra biobesökarna skrattar jag gott åt Zlatans rappa oneliners. Han är trots allt en unik karaktär.
Som en av Zlatans tränare i en av de italienska storklubbarna uttrycker det: “Om Zlatan inte varit fotbollsspelare hade han blivit cykeltjuv”.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB